SÖK
MENY
Det påstås ofta att ekonomiska nedskärningar behövs för att få människor i arbete. I praktiken ser vi gång på gång att det fungerar tvärtom. När människor hamnar i knipa blir de antingen politiskt passiva eller slutar rösta för sina egna intressen, eftersom de lockas att rikta sin frustration mot andra, till exempel långtidsarbetslösa, sjuka eller inflyttade. Detta är inte en slump, utan ett mönster som historiskt använts för att flytta makt och inflytande till dem som redan har.
Samtidigt pågår något annat, mer tyst. Tillgångar byter ägare och offentliga verksamheter säljs ut. Det är då de som redan har kapital kliver in. Företag, mark och fastigheter köps upp för spottstyvrar. Offentligt ägda tillgångar är inte undantagna. Krisen blir lönsam för några få, medan andra förlorar det de byggt upp under ett helt arbetsliv. Detta sker inte av misstag, utan varje gång samma politik förs.
Historien visar tydligt vart detta leder. Under 1990-talets depression slogs företag ut i snabb takt och arbetslösheten steg kraftigt. Jobben fanns inte, men skulden lades på de arbetslösa och på inflyttade. Fattigdomen blev långvarig och i många fall ärvdes den vidare. Ändå låtsas man i dag som om vi inte redan vet hur detta slutar. Eller så vet man exakt och accepterar konsekvenserna.
Ser man ännu längre bak i Finlands historia blir bilden ännu mörkare. Under hungersnöden på 1860-talet sänktes skatterna för den rikaste delen av befolkningen samtidigt som nöden ökade. Hjälp villkorades hårt. Människor tvingades arbeta under omänskliga förhållanden och dog av kyla och utmattning. Fattigdom sågs inte som ett samhällsproblem utan som ett personligt misslyckande. Samma tankesätt känns igen i dagens retorik om att människor måste pressas hårdare för att göra rätt val.
När regeringen under Petteri Orpo nu försämrar utkomststödet sker det i ett läge där jobben inte räcker till. På Åland är arbetsmarknaden liten och sårbar. Att försvaga det yttersta skyddsnätet skapar inte fler arbeten att söka. Det gör människor mer utslitna och minskar möjligheten att aktivt ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden. Samtidigt försvinner köpkraft från den lokala ekonomin, vilket pressar småföretag och leder till uppsägningar och permitteringar även i större verksamheter.
Vanligt folk som arbetar tvingas hålla hårt i pengarna för att klara lån, hyror och ökade levnadskostnader. Det påverkar inte bara den enskilde, utan hela samhällsekonomin.
I detta sammanhang är det rimligt att Ålands landskapsregering använder de verktyg som finns inom ramen för självstyrelsen för att mildra konsekvenserna av en politik som annars riskerar att slå oproportionerligt hårt mot åländska hushåll och företag. Att stoppa försämringarna i utkomststödet handlar inte om att förneka vikten av arbete, utan om att ta hänsyn till verkliga förutsättningar på en liten och sårbar arbetsmarknad.
Ett samhälle där människor inte slås sönder ekonomiskt är ett samhälle där fler har möjlighet att arbeta, leva och bidra. Att väga kortsiktiga besparingar mot långsiktiga konsekvenser är inte ett tecken på svaghet, utan på ansvar. Tack Ålands Landskapsregering för att ni tar ansvar.
JESSY ECKERMAN (S)
