SÖK
MENY
Den senaste insändaren från en ensamstående mamma i Hammarland, och de många som sedan skrev under hennes upprop, pekar på något större än en enskild livssituation. De pekar på en spricka i själva förtroendet mellan människor och samhällsinstitutioner.
Förtroende dör inte av en dag eller en händelse. Det dör när människor gång på gång ser att systemen inte fungerar när det gäller som mest. När vardagen blir ett pussel av tur, nätverk och välvilja istället för en trygghet man kan räkna med. När de mest sårbara får höra att strukturen är rättvis – samtidigt som de själva faller igenom dess hål.
Här finns också en ironi. De som allra mest vill rädda sina kommuner och försvara nuvarande strukturer, bidrar i praktiken till deras nedgång. För när tryggheten och välfärden inte längre finns, lämnar människor precis som mamman berättar, särskilt barnfamiljer. Och när människor lämnar, dör också de samhällen man säger sig vilja bevara.
Det gäller inte bara kommunerna. Det gäller hela vårt samhälle. Många håller envist fast vid det som är, i tron att de skyddar något värdefullt. Men i praktiken påskyndar man nedgången. Människor lämnar inte bara för att det saknas jobb eller stöd – utan också för att de tröttnar på att vara de enda visionärerna i en miljö där riskaversion och positionstänkande väger tyngre än framtidsmod.
Här har medierna en särskilt viktig roll. Jag vill därför också rikta ett tack till Nya Åland för att ni både publicerade hennes insändare, min insändare veckan efter och följde upp med en generös och utförlig artikel. Genom att ge utrymme åt rösterna och konsekvenserna gör ni det svårare att blunda. Ofta talar vi om konsekvenserna av att agera – men sällan om konsekvenserna av att inte agera. När tidningar visar på det tomrum som uppstår i vardagen när ingenting görs, då blir också priset för passivitet synligt.
Frågan är därför större än sommarfritids. Den handlar om vilken sorts Åland vi vill bygga. Och sann styrning – god styrning – börjar alltid med människan och slutar alltid med människan. Det är både utgångspunkten och målet.
ALYSSA BITTNER-GIBBS (S)
