När är botten nådd?
Jag undrar vad som tar stopp när det gäller våra barn- och ungdomars välmående. Under hösten och våren har jag märkt att våra barn -och ungdomar mår sämre och sämre, problemen med skolan, och framförallt då gymnasiet blir större och större.
Droger, missbruk, fylla och utanförskap är en vardag för många av våra ungdomar framförallt. Ett annat problem är också ensamhet och möjlighet till aktiviteter. Enligt barnkonventionen så har alla barn rätt att synas, höras och att få en plats i samhället. I dagens samhälle är det inte så tyvärr.
Under hösten och våren har jag fått möjligheter att lyssna på hur dagens situation ser ut för våra ungdomar. Jag blir mörkrädd, hur många flera barn-och ungdomar ska vi tappa innan det händer något?
Det finns så många människor, organisationer, föreningar, frivilliga och även statliga människor med flera, som har så mycket hjärta och vilja att göra förändringar och som verkligen värnar om alla ungdomar, som gör sitt yttersta för att få fram hur situationen ser ut idag.
Det finns familjer som går sönder varje dag i kampen om att kunna ge sina barn- och ungdomar den hjälp som de behöver. Vi saknar läkare, psykologer, terapeuter, lärare, poliser, socialarbetare, fältarbetare och annan personal som behövs för att få ordning på det som händer idag.
Vad är det som gör att vi på Åland inte kan få mera personal hit? Är det för dåliga villkor, lönen inte passar eller vad är det som gör att vi inte kan behålla den personal som kommer hit under perioder? Vi har inte ens en ungdomsmottagning på ön.
Vi har inga behandlingshem, eller ens möjligheter att kunna ta hand om berusade minderåriga barn-och ungdomar. Jag har hört och sett hur stort behovet är på denna ö, jag har hört hur personal släcker bränder och står i elden och sliter sitt hår.
De gör fina presentationer, bjuder in till möten, har idéer och förslag till förbättringar på många plan, men är tyvärr tandlösa när det gäller att göra något åt saken. Jag ser varje dag en hel del ungdomar i skolan, ser hur de faller ifrån lektioner, skolkar, kommer efter och även hur mycket som lärarna jobbar med dem, men det saknas personal.
Jag har hört om alla droger som finns och hur många som brukar det, hur de hamnar utanför alla nät som finns, inte önskvärda kan man säga. Är det verkligen så här det ska se ut? Det är ju valår och när ska ni politiker börja och se detta som händer, som ni hör om, som ni säkert märker händer omkring er?
När är botten nådd innan ni agerar? Att sätta till flera chefsgrupper och göra trösklarna högre för de som verkligen behöver hjälp för att kunna klara av sina jobb är en väldigt dålig ide. Bättre att ge de grupper, organisationer och personal inom både sjukvård, psykiatrin och polisen de mandat och behörigheter som de behöver för att kunna sköta sina jobb och verkligen hjälpa våra barn-och ungdomar.
MARIE SEPPÄLÄ
