SÖK
MENY
Nu kan diskursen kring den aktuella motionen om Maria Alexandrovna-statyns placering vara betjänt av ett kulturanalytiskt komplement till sakutlåtandet från en konsulterad expert i konstvetenskap. Mot det finns väl inga större invändningar, förutom att slutsatsen som anklagar ”den som inte förstår” för att vara okunnig och naiv är lite förvånande opsykologisk (tidningen Åland 2.2 2026).
Termen historiebruk syftar på processer då delar av historiekulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande helheter. Ett exempel på en sådan process kan sägas vara den sorts omvärdering av en donation som Aino Wallers motion uttrycker.
Historia representeras genom ikoner och berättelser av och för en gemenskap. Alla representationer innebär meningsanknytningar, och Maria-statyns möjliga anknytningar till en tänkt åländsk gemenskap har Alyssa Bittner-Gibbs och Kristine Logoss Dzene redan granskat föredömligt i ett nyanserat debattinlägg (Nya Åland 12.1 2026).
Oavsett om monument bedöms vara ”bra konst” eller inte kan de bestå och fortsätta att brukas från en tid till en annan, även om deras meningsinnehåll byts enligt politiska, estetiska eller religiösa konjunkturer. Ett exempel är Pantheon, en av de bäst bevarade byggnaderna från antikens Rom. Detta tempel helgat åt alla romerska gudar står nu till allmänhetens förfogande som det katolska samfundets nationella gravkyrka.
Andra tillvägagångssätt har tillämpats; till exempel spanska erövrare byggde aposteln Jacobs kyrka av stenarna från det aztekiska Kalendertemplet, vars rester ligger i ett av den mexikanska huvudstadens miljonprogramsområden. På samma sätt har det i Norden varit vanligt att riva så kallade hednatempel och återanvända stenarna för kristna kyrkobyggen, ofta en bit bort för att flytta fokus ifrån den ursprungliga platsen.
Värt att fråga sig är hur eftervärden ser på de handlingarna, i jämförelse med exemplet Pantheon. Bland dagens kulturanalytiker är intresset för det som göms undan minst lika stort som för vad minneskulturen vill visa upp. Den finns också glömd historia som fortfarande väntar på att bli berättad. Motionens berättigade önskan att markera avstånd från ”Rysslands imperiala historia” delas helt visst av många medborgare, samtidigt ingår alla ålänningar i den vita, urbaniserade majoritetsbefolkning som har en egen historisk belastning av imperialism.
Vänskapsakten då donationen överräcktes hade åtminstone drag av ömsesidig respekt. De kontakterna hade kunnat nyttjas för en protestyttring mot annekteringen av Krim tre år senare, men veterligen agerade inte det fredsprofilerade Åland då. Att 10 år efteråt flytta på ett föremål är en uppenbar efterklokhet, vilket för övrigt varje minneskulturell revalueringsprocess kan sägas vara per definition.
Med symboler går det att utföra symboliska handlingar, vilka ofta är lättare att genomföra än de reella förändringar som egentligen eftersträvas. Om ambitionen i det här fallet är att uttrycka solidaritet med alla som utsätts för donatorlandets våldsamma expansionistiska politik, borde ukrainska krigsoffers eller ryska vapenvägrares synpunkter inhämtas. De är förstås lika divergerande som ålänningarnas åsikter, men åtminstone ett tips har inkommit: utgiften för att transportera bort statyn skulle faktiskt göra större nytta i humanitära hjälpinsatser för nämnda målgrupper.
JONNA KEVIN
KULTURARBETARE OCH FIL. MAG.
