Mariehamn har fått ett stadsmuseum
När Mariehamns stad skänkte stadsmodellen ”Mariehamn på 20-talet” åt Anders Wiklöf mot löftet att han skulle ta hand om modellen och exponera den för allmänheten var det slutet på en lång historia. Så här gick det till.
Det är inte så lätt att säga när det första steget mot ett stadsmuseum togs, men det är ingen tvekan om att rivningen av Societetshuset 1975 var en milstolpe, möjligen den första. Då väcktes mariehamnarna till insikt om den gamla stadsbebyggelsens värde. Viktor Andersson i Hummersö gjorde en modell av det anrika Societetshuset och landskapets utbildningschef Nils Storå initierade tillsammans med det då nybildade stadsarkitektkontoret under Folke Wickström en byggnadshistorisk fältstudie i Mariehamn. Arbetet utfördes av Ole Falck och resulterade 1977 i publikationen Byggare och byggnader i gamla Mariehamn. (Ålands folkminnesförbund, bygdeserie nr.3) Det är Falck som återupptäcker Hilda Sjöblom Hongell, husritare par préférence i Mariehamn.
Så styvmoderligt som Ålands museum behandlade Mariehamn i sin basutställning var det naturligt att staden såg behovet av ett eget museum, ett Mariehamnsmuseum. Den historiskt intresserade stadspolitikern, fullmäktigeordföranden och bankdirektören Klas Eklund (1917–2008) var den som ställde sig i spetsen när ett stadsmuseum diskuterades i fullmäktige under slutet av 1980-talet. I Mariehamns pensionärsförening väckte f.d. idrottsledaren Egon Häggblom samtidigt idén att bygga en modell av staden som den såg ut på 1920-talet. Under Egon Häggbloms ledning, med Karl-Johan Edlund som tekniskt ansvarig, startade man anspråkslöst i Röda Korsgårdens källare i december 1987.
För att bistå modellbyggarna med basinformation om bebyggelsen initierade stadens kulturnämnd en inventering av byggnadsbeståndet under 1920-talet. Arbetet som omfattade ca 250 fastigheter gjordes av två studerande, Ulrika Back och Pia Sjöberg.
1989 hade fullmäktige kommit så långt att arkitekt Eric Sörling i Stockholm kunde kontaktas. Han utarbeta ett idé- och funktionsprogram för ett stadsmuseum med två byggnader, Gamla rådhuset söder om St. Görans kyrka och en nybyggnad på Rådhusets gård. Längre kom staden inte då men pensionärerna arbetade på och 21 februari 1990, på stadens födelsedag, invigdes en första sektion av stadsmodellen. Den omfattade tre centrumkvarter mellan Slemmern och Torggatan. Staden bekostade vitrinen. Modellen stod i Ålands museum, men på undantag. Den framtida placeringen var en öppen fråga.
Efter ytterligare tre års arbete kunde pensionärerna inviga etapp 2, fyra kvarter väster om Torggatan. Nu hade modellen flyttats till biblioteket, men också där står den på nåder. I tidningen kan man läsa att kulturnämndens ordförande Maj Flodin drömmer om en paviljong på torget för modellen medan Egon Häggblom vill se ett Mariehamnsmuseum i ett nybyggt Societetshuset i halv skala nedanför Ålands museum!
1995 flyttas miniatyrstaden till Marieparks källare mittemot Vikingterminalen. I samband med flytten informerar byggaren Torbjörn Biskop att arrangemanget är temporärt i väntan på ett stadsmuseum. Staden står som ägare till den växande modellen och bekostar vitrinerna.
1999 tar fullmäktige nya tag och tillsätter en museikommitté. Denna konstaterar att ”staden i de ekonomiska framtidsplanerna överhuvudtaget inte tagit med ett särskilt stadsmuseum” och menar att om ett sådant ”inte kan förverkligas inom en relativt närliggande tidsrymd så måste i varje fall nya och mera ändamålsenliga utrymmen sökas för miniatyrmodellerna av Mariehamns bebyggelse på 1920-talet”. Man föreslår olika alternativ, i första hand en övre våning på Ålands museum, i andra hand ett museiområde omkring Övernässtugan. Dit skulle man flytta ”von Knorrings gamla prästgård” [Strandnäs gård] som skulle hysa Mariehamnsmodellen. Kulturnämnden förkastar emellertid förslagen och förespråkar ett stadsmuseum bestående av många olika enheter: Lotsstugan, Köpmannamuseet, övernässtugan, Villa Carita och modellstaden.
En ny Stockholmskonsult, Anna Westholm, engageras för projektet. Hon i sin tur kontaktar Helena Friman, som arbetat med Stockholms historia utgående från ett nätverk av stationer och personer som kan berätta. Westholm säger att ”modellstaden med sina charmfulla hus och ett imponerande forskningsarbete bakom, utgör ett ovärderligt material. Detta måste tas tillvara på allra bästa sätt. Modellstaden blir den naturliga kärnan i berättelsen om staden och startpunkten i stadsvandringarna.” Modellstaden placerad i vackra utrymmen, helst i en egen paviljong, ”kan bli en viktig turistattraktion”, säger Westholm. Också denna rapport försvinner in i stadens arkiv.
Under de femton år som gått sedan Westholms rapport har Mariehamnspensionärernas ”modellbyggarne” enträget arbetat på, modellstaden har vuxit och omfattar nu hela stadsnäset mellan kobetena, från Skillnadsgatan i söder till dagens Skarpansvägen i norr. 30 000 arbetstimmar har resulterat i ca 640 byggnader vackert utplacerade i 11 vitriner. Ovan relaterade förslag till slutgiltig placering och flera nya som framförts under åren har alla förkastats. Frustreringen hade länge varit stor i alla läger när kommerserådet Anders Wiklöf i december 2014 erbjöd sig att ta emot och representativt exponera Mariehamnsmodellen. Staden var inte sen att acceptera detta generösa erbjudande.
Så har staden äntligen, efter trettio års diskuterande och utredande, fått ett Mariehamnsmuseum. Museets tyngdpunkt är stadsmodellen som nu kan exponeras i ett vackert, rymligt och ändamålsenligt utrymme, centralt beläget i korsningen mellan Ålandsvägen och Norragatan. Vår förhoppning är att staden inte tvår sina händer, inte tar sin hand från museet, utan stöder det som det anstår en stad med ett stadsmuseum.
Folke Wickström
Jerker Örjans
