SÖK
MENY
Magin hittar vi inte i katalogerna, den finns redan på Åland
I december i fjol läste jag i Nyan att paviljongen på Lilla Holmen skulle rivas. Det stod att den visserligen var en viktig byggnad för kulturmiljön men att en konsult hade gjort bedömningen att det skulle vara billigare att bygga en ny än att renovera den.
I mitt still sinne förundrades jag över att stan å ena sidan utfärdar böter till ägare av K-märkta hus som inte målat fasaden på ett tag och samtidigt låter en för kulturmiljön viktig byggnad som Lilla Holmens danspaviljong förfalla till den grad att man bestämmer sig för att rätt och slätt riva den.
Väl så, tänkte jag, om de hittar en entreprenör som kan återuppbygga paviljongen och dess unika spetstak till ett lägre pris än det kostat att renovera så varför inte.
För det är ett unikt tak och en unik byggnad. En byggnad som för tankarna till ett festivaltält, till cirkus och tivoli, till badepoken på Åland och som gör att Lilla Holmen känns som Ålands lilla svar på till exempel Hagaparken eller djurgården.
Lilla Holmen är, sedan Mariepark stängde som nöjespark, det enda område i Mariehamn som verkligen är till för barn och ungdomar.
Sedan jag flyttade tillbaka till Åland från Stockholm för ett drygt halvår sedan med mina barn, har jag förfärats över utbudet av lekplatser och överhuvudtaget av utomhusmiljöer för barn här. Allt ser likadant ut. Samma produkter överallt från samma leverantör.
Fantastiska evenemang och aktiviteter finns det mer än gott om, men det jag innerligt saknar är roliga lekparker. I Stockholm har i princip varje tunnelbanestation en unik lekpark. Det finns ett tema, någon har tänkt till. Det finns förstås produkter som är köpta från en katalog (så som gungor) men allt som oftast kompletteras dessa av platsbyggda unika inslag.
I Björkhagen finns lekplatsen ”Fyren”. Där domineras ytan av en stor fyr byggd i trä med en enorm rutschkana, runt omkring består ytan visserligen av av gummiasfalt, men utformad som blåvågor, så att det ser ut som att fyren står mitt i havet. Sedan finns det lite enkla sjöbodar uppbyggda runt om där barnen lätt kan leka i timmar.
På Södermalm finns den helt magiska lekplatsen ”Bryggartäppan”. Där är det scenograf Tore Svae som skapat en unik temapark inspirerad av miljöerna i ”Mina drömmars stad”. Lekplatsen består helt och håller av riktiga enkla byggnader byggda i miniatyr dekorerat med museiföremål som är fastskruvade. Men även platsbyggda rutshkanor, gungbrädor, en trähäst med vagn. Se bilder.
Dessa parker är enastående för dem som bor i Stockholm, men de är dessutom en bra turistattraktion. På samma sätt som jag till exempel önskar åka till Köpenhamn med mina barn för att besöka de häftiga lekplatser jag sett där, lockar Stockholms parker turister att besöka staden och stanna längre.
För att skapa denna typ av unika lekplatser behövs inte nödvändigtvis större belopp än den som gick till det nya katalogbeställda tornet bakom scenen på torget, men det behövs fantasi, lokala material, skickliga konstnärer och hantverkare. Och lyckligtvis har vi allt detta i överflöd på Åland. Den kraften måste bara kanaliseras in i parkerna, så som faktiskt också skett inomhus på Sjöfartsmuseet, biblioteket, Åland Museum eller utomhus i liten skala på till exempel Boquerian.
Lilla Holmen har potential att vara en helt magisk plats, en egen liten värld med djur, dans och fest, bad och lek. Men då måste vi tänka nytt. Vi måste bevara det lilla av feststämning som finns kvar. Förädla det och bygga vidare på det. Anlita Arvid Mörn för att såga till några trädjur i verklig skala. Anlita Johnny Alström för att bygga något magiskt som man också kan gömma sig i och klättra på. Sånt som får fantasin att flöda och barnen att vilja leka i timmar.
Nu vet vi alla att planen inte är att återuppbygga danspaviljongen och inte någon annan paviljong heller utan rätt och slätt ersätta den med gummiasfalt. Miljöaspekterna av gummiasfalt och hur dessa går stick i stäv med satsningen på en ny våtmark bara några stenkast därifrån behöver jag inte skriva mycket om, det är det många andra som gjort.
Men en annan aspekt av Lilla holmen, som kanske inte pratas mycket om, är att det möjligtvis är den plats i Mariehamn där flest tonåringar blivit magpumpade. Jag hoppas det inte är lika illa nu som när jag var tonåring. Vi kan konstatera att unga ser Lilla Holmen som en plats för fest och det kanske vi vuxna även borde göra. Vuxnas närvaro leder till tryggare miljöer för unga.
På ett seminarium som arrangerades för Ålands arkitekter och stadsplanerare av stadsarkitekt Dominicus Björkstam i januari, berättade en av föreläsarna att de haft som målsättning i planeringen av strandnära stadsmiljöer att utgå från tonårstjejers behov och trygghet. Är tonårstjejer som grupp trygga så är de flesta andra det också. Det var en tanke som jag tycker skall tas med i detta.
Väggarna på paviljongen är i skrivande stund nedmonterade. Men jag hoppas Mariehamns stad kan dra i nödbromsen och pausa rivandet innan det unika och relativt svårkonstruerade tälttaket är ett minne blott. Om inte annat så kan man fästa nya pelare mellan tak och plintar och låta taket vara kvar med någon fin ljusinstallation under tills en ny festlig paviljong är på plats.
En paviljong behövs på Lilla Holmen. För dansevenmang som till exempel den midnattswing Mildreds Danskompani arrangerat där i mer än ett decennium. En paviljong för födelsedagskalas, för föreningsträffar och så vidare. En paviljong för en levande familjepark i Mariehamn.
JOHANNA WICKSTRÖM
ARKITEKT
