Vi får dagligen dåliga, för att inte säga skrämmande nyheter. Främst gäller det algbildningar som gör att vattnet inte är ok för bad. I ett annat perspektiv utklassas våra potentiella vattentäkter och kostsamma alternativ är under övervägande. En fråga som håller på att krypa fram är “hur använder vi vårt vatten?”. Skall vi efter investeringar på 40–50 miljoner euro plus drift producera så gott som medicinskt rent vatten för att sedan spola i toaletter, tvätta bilar och liknande?
Klart är att utsläpp från mänsklig aktivitet, både sådant som sker dagligen och ackumulerade gamla synder träder fram på ett obehagligt sätt. I vattnet är det främst utsläpp av kväve och fosfor samt algbildningar och skadliga bakterier som är bovarna i dramat. De här utsläppen måste begränsas. Stora ansträngningar har gjorts i form av reningsverk och avloppssystem och vi har insikt, kunskap och resurser att göra mer. Men var är viljan och beslutsamheten.
Lite märkliga företeelser är de avloppsläckage och bräddningar som är alltför vanliga och leder till näringsämnesutsläpp. En hel del av belastningen kommer ifrån vår livsmedelsproduktion. Jordbruk är inte rätt benämning, det är mat det handlar om. Att ta till oss det kunde göra det lättare att förbättra samarbete och metoder för utsläppsminskning.
Det jag upplever som mest trist som bosatt på Åland är att jag känner en likgiltighet och brist på handling. Tidigare i somras kom ett bottennapp, Slemmern hade en dålig period och utsläpp förekom. Turister kom upp ur badet och möttes av en skylt ”Undvik bad”. Inte helt i samklang med våra turistbroschyrer! Rekordbottennappen var att från vardera ”strandkommun” kom samma kommentar: ”vi vet inte vad det är men det kommer inte från oss!”
Vi måste få bättre vatten i alla sammanhang och konkreta åtgärder krävs, både att rena och minska utsläpp. Konkreta påföljder för brott mot miljöregler krävs. Lagar och regler behöver skärpas och tillsyn effektiveras. Attityderna kräver förändring, ”låt gå” är inte acceptabelt.
LENNART ISAKSSON