KST:s skrämseltaktik är fult maktmissbruk

DELA

Nya Ålands senaste granskningar av KST:s krav på juristkostnader från överklagande klienter tvingar fram frågan: Vad har hänt med socialtjänstens uppdrag?

Lagen är glasklar. Myndigheter får endast kräva ersättning för rättegångskostnader vid ”uppenbart ogrundade” besvär. Förvaltningsdomaren säger själv att det är ”ovanligt” att myndigheter yrkar på detta. Professor Olli Mäenpää vid Helsingfors universitet konstaterar att det händer ”mycket sällan”.

Ändå hotar KST resurssvaga klienter med skadestånd på upp till 9000 euro – alltså människor som fått avslag på utkomststöd och personlig assistans. Är det verkligen en rimlig kostnad för rutinärenden? Det hela andas av principen om den starkes rätt där den som har mest resurser vinner, oavsett vad lagen säger.

Budskapet är kristallklart: våga inte ifrågasätta oss!

Styrelseordförande Nina Fellman försäkrar att ”ingen agenda” finns. Men varför då yrka på kostnader om de ”väldigt ovanligt beviljas”? Det spelar ingen roll om domstolen avslår KST:s yrkande – skadan är ju redan skedd när människor inte vågar överklaga av rädsla för ekonomisk ruin.

KST hävdar att de måste skydda systemet mot missbruk. Men systemet har ju redan skydd: förvaltningsdomstolen prövar om besvär är grundade. Ogrundade avslag avslås. Punkt. Det KST gör är att lägga på ett extra lager av ekonomisk utpressning innan domstolen ens hunnit göra en bedömning.

Då blir resultatet det motsatta av vad en socialtjänst ska åstadkomma: ett tudelat samhälle där bara de med tillräcklig ekonomisk styrka vågar hävda sina rättigheter. För varje potentiell ”missbrukare” som avskräcks, hindras otaliga legitima fall från att få rättelse.

Särskilt anmärkningsvärt är att KST anlitar affärsjuridiska byrån DKCO – vars ”lagstiftningstolkning” ökat med 528 procent på fem år – för “rutinmässiga” socialrättsliga ärenden. Varför har KST ingen egen socialjurist?

Ministern säger att han inte kan ingripa. Juristen säger att han inte kan tolka. Myndigheten säger att domstolen avgör. Vem tar då ansvar för den strukturella orättvisan som Funktionsrätt Åland helt skäligt lyft fram?

KST behöver omedelbart ändra praxis. En myndighet vars uppdrag är att hjälpa de mest utsatta kan inte samtidigt hota dem ekonomiskt för att de använder sina grundläggande rättigheter. Det är inte bara oetiskt utan det undergräver hela rättsstatens legitimitet.

Eller borde KST döpas om till Kommunernas björntjänst?

BJÖRN ÖSTERMAN