SÖK
MENY
Debatten om gymnasielagen förtjänar eftertanke snarare än skarpa motsättningar. I grunden tror jag att de flesta är överens om målet, nämligen en gymnasieutbildning som ger unga på Åland bästa möjliga förutsättningar att lyckas både i studier och vuxenlivet därefter.
Individuellt ansvar är en central del av detta. Det är inte att lämna elever ensamma med sina utmaningar, utan att lägga en grund för egen utveckling och framtida framgång. Rimliga och tydliga krav, klara förväntningar och uppmuntran till eget ansvar bidrar till att stärka självtillit, motivation och långsiktigt resultat.
För detta synsätt finns också stöd i forskning. Studeranden presterar bäst när tydliga krav kombineras med rätt stöd – inte när det ena ersätter det andra. Alltså: tydliga krav, uppföljning och individuellt anpassat stöd ger tillsammans bättre studieresultat än generella eller otydliga insatser.
Samtidigt är det uppenbart att alla elever inte har samma förutsättningar. Därför fyller rätt utformat och individuellt anpassat stöd en viktig funktion. Men det är viktigt att betona att stöd skall vara tydligt kopplat till mål och ansvar. Det ska alltså inte fungera som en genväg runt kraven, utan som ett sätt att göra kraven möjliga att nå. Det är också viktigt att minnas att gymnasiet redan idag erbjuder stöd. En aspekt som dock förtjänar större utrymme i diskussionen är de ekonomiska konsekvenserna. När nya stödformer och rättigheter införs utan fullt ut klarlagda kostnader uppstår osäkerhet. Det påverkar diskussionen oavsett vilken linje man i grunden stöder. Otydliga kostnadsramar riskerar på sikt att tränga undan resurser från andra delar av utbildningsverksamheten, därför är den ekonomiska aspekten utan tvivel viktig att klargöra för att kunna ta kloka beslut.
Detta är inte ett argument mot stöd i sig, utan för tydlighet och helhetssyn. Utbildningsreformer måste vara långsiktigt hållbara, både pedagogiskt och ekonomiskt, för att fungera i praktiken. Diskussionen bör kretsa kring hur vi når den bästa kombinationen av krav och stöd. Jag menar därför att diskussionen skulle vinna på att handla mindre om motsättningar och mer om balans. Balans mellan stöd och krav, mellan politisk ambition och faktisk genomförbarhet och mellan goda intentioner och faktiska resurser. Då kan vi få en gymnasielag som fungerar i praktiken, och som kombinerar både ansvar och stöd med både ekonomi och individ i fokus.
ANDREAS KANBORG (OB)
