SÖK
MENY
Inför till synes övermäktiga miljöproblem grips vi av vanmakt. Så var det i Uleåborg på 1960-talet. Så är det på Åland idag.
Sydväst om Uleåborg låg cellulosafabriken Oulu Oy. När det blåste från sydväst var lukten svår för oss nyinflyttade. Gamla uleåborgare klarade det bättre. Nordost om staden låg Typpi Oy. Lukten av kväveoxider därifrån var lättare att uthärda för människor, men när det blåst från nordost några dagar i sträck fällde björkarna i staden centrum sina löv som på hösten. Någon opinion som skulle ha stått upp mot detta fanns inte. Problemen sågs som ett nödvändigt ont. ”Det luktar pengar”, var uttrycket som användes.
Ålands stränder fylls av stinkande sörja, vi kan inte simma och vattnen är grumliga. Vi vet att övergödning är ett av Östersjöns allvarligaste problem. Våra lokala utsläppskällor är stora och välkända. Fiskodling i öppna kassar är en av de största. Men någon opinion på Åland för krafttag finns inte. Olägenheterna är priset vi betalar för relativt få personers utkomst.
I en rapport till landskapsregeringen 2023 åskådliggör Husö biologiska stations förra chef Thomas Saurén och nuvarande amanuens Tony Cederberg problemets vidd. Om det näringsrika slam som uppstår vid fiskodling i öppna kassar dumpas på WHA:s fotbollsplan skulle planen på ett år fyllas till 175 cm djup. Vi talar om berg av slam på våra havsbottnar. De kommer att avge fosfor och kväve och vid nedbrytningen också växthusgaser som koldioxid, metangas et cetera.
Men i ÅMHM:s miljötillstånd för kassodlingar (Grönland och Husfjärden, Storby, Eckerö 2023) finns inga tvingande krav att minska utsläppen. Tvärtom, i miljötillståndet ingår en färdigt formulerad ursäkt för att inte rena utsläppen: ”ÅMHM bedömer […] att det inte ännu finns [en] tekniskt och ekonomiskt kostnadseffektiv metod idag inom nätkasseodling med vilken man kan samla upp näringsämnen som kommer ut i havet.” Det är som om vi skulle ha gripits av vanmakt.
Men det finns en väg mot minskande utsläpp: prissatta utsläppsrätter för näringsämnen i likhet med dem (för koldioxid) som nu tvingar våra rederier att minska sina utsläpp. Sådana utsläppsrätter (Nutrient Trading) har införts i Long Island Sound i Connecticut och föreslås för Chesapeake Bay med staden Baltimore i Maryland. Så här kunde de införas och prissättas på Åland.
Det kommunala reningsverket Lotsbroverket tar emot en stor del av Ålands avloppsvatten. Årligen avlägsnas 119 ton kvävegödning och 19,4 ton fosfor. Det kostar samhället 3,8 miljoner euro. Det kan verka absurt, men samtidigt släpper våra havsbaserade fiskodlingar (med ÅMHM:s godas minne) ut den dubbla mängden kväve (235 ton) och lika mycket fosfor (23,5 ton). Förslagsvis skulle fiskodlingar åläggas att betala lika mycket för sina utsläpp (kväve + fosfor) som det skulle kosta att avlägsna motsvarande mängder i ett kommunalt reningsverk. Så beräknat skulle priset på utsläppsrätter för fiskodlingar vara 17 800 euro per utsläppt ton näringsämnen (kväve + fosfor).
Produktionskostnaderna vid kassodling med dagens teknik (öppna kassar i havet) skulle, om systemet med utsläppsrätter tas i bruk, stiga med 1,3 euro per kilogram producerad fisk. Utsläppsrätterna skulle årligen generera 7 miljoner euro, pengar som till exempel skulle kunna användas för experiment med reningsmetoder eller som stöd till slutna landbaserade odlingar.
JERKER ÖRJANS
