DELA

I pappas fotspår?

Vilken sensation att vara helnykter i ett år, det skapar nästan en hel sida i tidningen Åland. Om det är en sensation, då är vårt samhälle verkligen ute på svag is. Då är en pandemi av alkoholism snart över oss. Att då ha varit helnykter i snart 50 år, då räcker det ju inte med ett helt uppslag.
Undertecknad håller helt med Danne Sundman då han ställer frågan: Varför krävs man på svar om orsaken när man vill vara nykter?
Att vara utan sprit och därmed nykterist tycks nu för tiden vara något onaturligt i stället för att det skulle vara helt naturligt att vara nykter.

Man tycker ändå att det skulle vara dags att lämna detta onaturliga därhän då man i dag ser alkoholens skadeverkningar bland ungdom och äldre. Framför allt då skadeverkningarna av alkoholen i allt större grad breder ut sig bland yngre tonåringar och ungdomar. Då måste det finnas föredömen för barnen, och skapas alkoholfria zoner för dem.
Att vara nykter det är att känna ansvar för sina barn och ungdomar, och det är detta som Danne gör, och för detta vill jag ge en eloge till honom.
Vad har man som förälder att försvara sig med då man varit på fest, tagit sig själv några glas, då ens egna ungdomar småningom kommer upp i åldern och kanske kommer hem i onyktra? Räcker det då med att säga: Gör som jag säger och inte som jag gör. Ett sådant påstående har då ingen relevans.

I pappas fotspår var mellanrubriken på en artikel i en tidning där det berättas följande historia: En pappa som hade svårt att spotta i glaset och ofta drack för mycket, kom en vinternatt hem berusad på småtimmarna och gick i snön till utedasset för att vila. Följande förmiddag såg pappan ut genom fönstret hur hans pojke vinglade och skuttade hit och dit. När pojken kom in röt pappan åt honom och frågade vad han gjorde och varför han vinglade så där omkring på gården? Då sade pojken: ”Men pappa, jag gick bara i dina fotspår”.
Detta tycker jag är en mycket talande historia och den lär vara sann!
Med önskan om en vit jul i inre och yttre bemärkelse.
Sam Österlund