Hej och Tack!
För någon tid tillbaka fyllde jag 70 år. Jag hade som brukligt är (ibland) på grund av vissa omständigheter undanbett mig all eventuell uppvaktning, men lyckligtvis hade inte alla noterat denna önskan, vilket gjorde att jag fick uppleva en mycket fin och minnesvärd födelsedag.
Jag hade lyckan att under dagen ta emot både ultramoderna luftburna signaler och lite äldre gammalmodiga markbundna försändelser, plus ett och annat spännande paket och inte minst många vackra blommor.
Tack vare hundraprocentig support från min kära hustru kunde alla besökande vänner och bekanta också få någonting till livs.
Dagen efter började jag fundera på det här med att bli sjuttio … för en vanlig människa är det är faktiskt en milstolpe, lite mera speciell än andra jämna tiotal. Man har gjort i stort sett allt som förväntas av en ”jording”, både bra och kanske också mindre bra. Gått i skola, gift sig, fostrat barn, arbetat, gått i pension och eventuellt för detta fått en guldklocka. Det är alltså i senaste laget att försöka bli uppfinnare, forskare, läkare, eller något annat med lite status som ens föräldrar planerade. Inte ens till politiker eller kriminell duger man längre, eftersom man är för gammal för att bli straffad ifall man ljuger och ”åker fast” så att säga.
I stort sett återstår det bara att hänga med och följa strömmen så gott det går. Men … nu börjar garanterat också det här med sjukdomar och krämpor, de, som ligger som större eller mindre sprängstenar framför fötterna och gör framfarten både långsam och vinglig och plågsam. De flesta sinnen börjar också svikta, man kommer ibland inte ihåg vad man heter och heller inte vad bilen har för registernummer … synen blir så diffus att man knappt lägger märke till en snygg ”brutta” på stan och fågelsång är ett minne blott … i bästa fall.
Från sina yngre ”medarbetare” (barn och barnbarn) får man nu också garanterat många råd, vanligtvis motsägande. Att sitta still och vila (du har ju slitit nog i dina dar) är ett vanligt gott råd. Att läsa böcker (om synen tillåter), att lyssna på musik (om hörseln tillåter) är andra välmenta rekommendationer. Huvudsaken är att man gör någonting som man klarar av utan hjälp. Från de som är lite mera progressiva får man rådet att skaffa dator och gå med i Facebook och börja twittra eller kvittra, minns inte vilket, men det är heller inte så lätt så länge det inte finns rollatorer med inbyggd laptop.
Nej, det finns inte mycket som passar en sjuttio plussare. Skidorna och skrillorna har gått på loppis, båten ligger i marvatten och att få benet över stången på cykeln är bara det förenat med livsfara. Vad som kan hända ifall man kommer igång och började trampa vågar min inte ens tänka på.
Återstår således bara bilen. Pärlan … en 78-ans Volvo 142 som är som ny. Inte en rostfläck och inte en buckla. Har skött den som en kvinna … om inte bättre rentav … och den gör att jag fortfarande kommer runt lite. Ensam oftast, för gumman vill inte åka bil mera. Undviker förstås den värsta rusningstrafiken, folk kör ju som galningar nu för tiden … måste tydligen köra om hela tiden. Men tack vare bilen får jag tiden att gå, för körkortet ska dom banne mig inte ta ifrån mig …
Pigg Pensionär
