Finska pinnar
Länge har vi upprörts över Hitlers koncentrationsläger, Stalins arbetsläger och de missdåd som begicks i det forna Jugoslavien men nu kanske det är dags att se oss omkring på närmare håll.
Ålands kulturhistoriska museum hade under hösten 2018 ett antal mycket belysande föredrag om det finska inbördeskriget samt Ålands roll under denna tid. Visst fick väl en och annan ålänning glorian lite på sned men allt det som hände på finska sidan efter inbördeskrigets slut var mer än förskräckligt, jag tänker närmast nu på fånglägren där tusentals människor dog av svält och sjukdom.
Det sägs att ett inbördeskrig är de mest brutala och råa eftersom de är så känslosamma, men att det ännu efter hundra år är så infekterat att man försöker mörklägga faktiska skeenden, som i fallet Hennala, är nog minst sagt häpnadsväckande. Detta försök till mörkläggning gör ju att man börjar ifrågasätta finsk forskning över lag. År det bara sådant som passar i bilden av Finland som får offentliggöras?
Modigt av Marjo Liukkonen att ta upp ämnet Hennala, trots så mycket motstånd, detta land behöver sina sanningssägare. Och beundransvärt av feministakademin att uppmärksamgöra henne och framförallt genom henne de kvinnor och barn som skändades och dessutom miste livet i lägret Hennala.
Genom mord, svält, terror, våldtäkt och statligt mörkläggande räddades/räddas det demokratiska Finland från sanningens faror.
TOTTA
