SÖK
MENY
I år är det tio år sedan Parisavtalet undertecknades – det avtal som äntligen fick hela världen att enas om att bromsa klimatförändringen. De flesta som följde miljö- och klimatpolitiken minns säkert den glädje och framtidstro som då fanns i luften. Tio år senare är besvikelsen påtaglig.
Klimatkrisen har inte försvunnit. Tvärtom har vi nyligen passerat en av klimatets kritiska trösklar, en så kallad ”tipping point”. När den globala medeltemperaturen nu stigit med 1,4 grader är förstörelsen av tropiska korallrev i praktiken oåterkallelig. Även risken för att havsströmmarna som värmer norra Europa ska stanna av ökar. År efter år drabbas världen av extrema värmeböljor, livsfarliga skogsbränder, översvämningar och orkaner. Vetenskapens budskap är glasklart: vi måste agera snabbare och kraftfullare.
Tyvärr styrs EU i dag av krafter som vill backa i klimat- och naturpolitiken. Samtidigt som världens ledare samlas i Brasilien för klimatmötet COP30, gör EU:s högerkonservativa, med stöd av ytterhögern, sitt yttersta för att urvattna unionens klimatmål och hitta kryphål som flyttar ansvaret någon annanstans. En av de mest problematiska förslagen är att en del av EU:s utsläppsminskningar skulle kunna ”utlokaliseras” genom att finansiera åtgärder i tredje land. Sådana kryphål undergräver EU:s trovärdighet och riskerar att sluka miljarder i skattepengar, pengar som borde användas till att minska industrins utsläpp och sänka energikostnaderna för medborgarna. Det är inte bara kortsiktigt, utan potentiellt ödesdigert för hela vår beboeliga planet.
Avsaknaden av ambitiösa och trovärdiga klimatmål i Brasilien hotar inte bara EU:s globala anseende, utan även unionens ekonomiska framtid. Tack vare Kina och Indien har förnybara energikällor blivit den största elproduktionskällan globalt, medan Europa håller på att hamna på efterkälken i denna utveckling. Det visar att klimatåtgärder inte bara är möjliga, utan också konkurrenskraftiga och avgörande för ekonomisk tillväxt.
Finland och EU kan inte längre gömma sig bakom ursäkten att ”andra gör ändå ingenting”. Vi måste leda genom exempel, samarbeta och kräva ansvar även av de största utsläpparna. Det är vår skyldighet gentemot framtiden, och gentemot den planet vi ännu har möjlighet att rädda.
Maria Ohisalo, europaparlamentariker, De Gröna
