SÖK
MENY
Diskussionen om den så kallade ”kriskommunlagen” gick het i höstas och är inte längre en teoretisk övning eller ett ”vad om”. Den är högst verklig. Och den berör flera än bara de krisande kommunerna.
Situationen i Lumparland är bekymmersam. En kommun med begränsat skatteunderlag, ökande kostnader och ett allt större tryck på den lagstadgade servicen. Det är inget att moralisera över, utan det är en verklighet flera kommuner än Lumparland brottas med.
Men när ekonomin sviktar och handlingsutrymmet krymper uppstår förr eller senare frågan: vem tar ansvar när en kommun inte längre klarar det själv? Med ”kriskommunlagen” har vi nu svaret: Landskapsregeringen tar ansvar för formandet av framtiden för dessa kommuner.
För oss i Jomala är detta ingen bisak. Vi är Ålands näst största kommun. Vi växer, vi bygger, vi utvecklas. Just därför kommer blickarna att riktas mot oss om Lumparland når ett läge där självständigheten inte längre är hållbar och det yttersta verktyget i lagen behöver användas – kommunsammanslagning.
Frågan är då: vill vi i Jomala vara med och forma lösningen, eller vill vi bli indragna i en modell som andra redan har bestämt?
Att invänta landskapsregeringens åtgärder, eller att låta situationen driva fram en nödlösning, vore olyckligt. Det är nu vi borde visa politisk handlingskraft och agera innan vi står inför fullbordat faktum.
Det handlar inte om att ”ta över” någon. Det handlar om att ta ansvar, både för våra egna skattebetalare och för helheten på Åland. Om vi inte själva formulerar vad som är rimligt, hållbart och långsiktigt, riskerar vi att andra gör det åt oss.
Jomala måste därför redan nu föra en öppen diskussion om framtiden. Vad är vi beredda att göra? Under vilka villkor? Hur säkerställer vi att en eventuell strukturförändring stärker, och inte försvagar? Jomala måste se till att vara ett subjekt och inte bara ett objekt i vad som potentiellt väntar.
Framtiden kommer inte att vänta tills vi känner oss beredda. Den formas av dem som vågar ta initiativ. Jomala behöver ta stafettpinnen och diskutera vår framtid. Annars avgörs frågan av någon annan.
SANDRA LISTHERBY (LIB)
ANDERS EKSTRÖM (LIB)
