Att begränsa den subjektiva rätten till barnomsorg till 25 timmar i veckan presenteras som en ekonomisk nödvändighet. Men när till och med lagförslagets egna beräkningar visar att besparingarna blir marginella måste man ställa frågan: vad är det egentligen vi håller på med? Konsekvenserna riskerar att bli stora.
Barnomsorg är inte en förvaringsplats för barnen medan föräldrarna arbetar. För många barn är daghemmet en viktig plats för trygghet, rutiner och social utveckling. Det gäller särskilt barn i familjer där det finns småsyskon, en förälder är arbetslös, sjuk eller som annars lever i en utsatt situation.
Just de barnen riskerar nu att få mindre tillgång till barnomsorg.
Behovsprövning låter rimligt, men i praktiken innebär det att familjer måste lämna ut privata svårigheter. Alla kommer inte att vilja eller orka göra det. Risken är att barn som behöver mer stöd inte får det.
Ska barns rätt till en fungerande vardag verkligen avgöras av föräldrarnas sysselsättning? Varför ska barns vardag försämras för att en förälder blivit arbetslös eller för att familjen fått ett syskon? Det är inte barnets bästa.
Daghemmen är en av våra viktigaste förebyggande insatser. Drar vi ner där riskerar vi att få betala mer senare i sociala insatser, i skolan och i hela samhället.
Om man vill minska kostnader finns andra vägar. Till exempel kunde man se över hemvårdsstödet. Som det är nu kan man inte få grundläggande hemvårdsstöd för en större bebis som är hemma samtidigt som någon av föräldrarna lyfter ut föräldrapenning med en annan bebis. Gör hemvårdsstödet mer flexibelt så att familjer med barn tätt i ålder faktiskt kan välja att vara hemma längre med alla barn. Det är billigare för samhället och bygger på frivillighet, inte begränsning.
Men framför allt borde man ha tillit till att föräldrar kan avgöra vad som är bäst för sina barn. Och tillit till att barnomsorg inte bara är en kostnadspost utan en investering i barns framtid.
Spara gärna, men inte på barnen!
DENISE BLOMQVIST
