Det snurrar fort nu
Jag läser flera intressanta ”nyheter” i pressen. På en helsida hävdas att ett åländskt orienteringslag gjorde en ”stabil insats” och slutade på 810:e plats. Nog är vi ålänningar aningen hemmablinda ibland. Men vad vi inte kan blunda för är den ökade psykiska ohälsan hos framförallt yngre ålänningar.
Somliga kommuner bidrar fortfarande inte till Pelarens verksamhet, vilket är en skam för samtliga dessa kommuners invånare. Skäms! Men många, många ungdomar kanske inte kan delta i Pelarens verksamhet. Vad gör vi för dem? Uppenbarligen inte tillräckligt. Att inte kunna hjälpa sitt barn, när det mår dåligt, är en fruktansvärt jobbig situation för många föräldrar. Många föräldrar har egna problem.
Varför är det så – nu, på Åland? Vi kan skylla på alltifrån Facebook till för lite gymnastik på skolschemat, men vad kan vi göra för att vända den negativa utvecklingen? Jag var nyligen långtidssjukskriven efter en knäoperation, och jag märkte själv hur fort det gick att bli försoffad och passiviserad. Alla har inte ett jobb. Alla som har jobb trivs inte med sina jobb. Tempot blir allt högre och pressen att prestera allt större. Det snurrar fort nu!
Vi ska finnas tillgängliga på kvällar och helger också, annars hänger vi inte med, och riskerar att hamna utanför och bakom.
Men jag tror inte det är för sent att sakta ned en aning och börja bry sig mer. Ta hand om varandra. Lämna telefonen ljudlös några timmar och umgås med barn, vänner, grannar och arbetskamrater. Den åländska miljön inbjuder till det, och om vi bara taggar ned en aning, så kan alla komma med på tåget igen.
Det är inte för sent! Ägna mer tid till de omkring dig, utan telefonen ständigt närvarande. Umgås på riktigt!
