SÖK
MENY
Det är glädjande att frågan om den ryska statyn i Mariehamn kommit upp på agendan igen. Efter snart fyra år av Rysslands brutala anfallskrig i Ukraina finns det äntligen en ny möjlighet för stadens politiker att ställa sig på rätt sida historien.
Först är det viktigt att konstatera att det skulle vara helt fel att på något sätt försöka skriva om vår historia. Mariehamn har fått sitt namn efter den ryske tsarens fru 1861 och det har av uppenbara skäl inget som helst att göra med dagens Ryssland och Putinregimen. Det finns alltså ingen anledning att exempelvis ändra stadens namn, som hörts på förslag i debatten.
Den staty som står i stadshusbacken är däremot en helt annan historia. Redan innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina använde man sig av det man inom diplomatin kallar ”mjuk makt” för att med hjälp av exempelvis kultur och konst försöka sätta sin världsbild. Putin har varit mycket tydlig med vad han ser som Rysslands intressesfär och just konst har använts som ett medel för att bekräfta den. I norra Norge har Putins Ryssland ”donerat” monument som hyllar den ryska ”befrielsen” av Norge från nazismen, i Baltikum finns åtskilliga exempel där ryska intressen försökt glorifiera bilden av den ryska tiden och så vidare. Statyn i Mariehamn är ännu ett exempel i raden.
Statyn var officiellt en ”gåva” från staden Sankt Petersburg till Mariehamn. Som allt av större betydelse i Ryssland kom dock givetvis orderna från Kreml och det praktiska arrangerades av Putins representant på Åland, generalkonsuln. Det är alltså frågan om en staty som kom direkt från Putinregimen och som placerades på en av Putins representant angiven plats i Mariehamn. Platsen är för övrigt väl uttänkt och symboliken kan inte misstolkas. Putins staty står idag höjd över vårt parlament och den ser bokstavligen ner på vår egen nationalhjälte Julius Sundblom.
Det här var inte den enda framstöten Putinregimen gjorde mot Åland under den här perioden. Putins representant skänkte även en tavla modell större till Ålands folkvalda församling. Tavlan illustrerade den till synes lyckliga tid då Åland ockuperades av Ryssland och Putins representant föreslog att den skulle placeras direkt i ingången till lagtinget. Den fräckheten skojar man inte bort, men det kanske är begripligt att Putins man var inspirerad efter framgången med statyn i stadshusbacken. Som tur var upprepades inte misstaget och tavlan finns nu magasinerad.
Putins staty är alltså inte på något sätt en fråga om Mariehamns historia eller ursprung utan en del av Putinregimens moderna propaganda. Det att Ryssland lagt betydande resurser på att få hit den bekräftar att det här är något som är viktigt för Putin. Mariehamns stadspolitiker har nu ett tydligt val framför sig: vill man fortsätta hjälpa Putin sprida sin världsbild eller vill man inte göra det? Medan Rysslands brutala anfallskrig rullar vidare och ukrainska barn tar skydd för bomber borde svaret vara mycket enkelt.
ANTON NILSSON
BRYSSEL
