DELA

Dags för kamp?

Danne Sundmans insändare satte fart på mitt adrenalin. Han skrev bland annat att den sittande landskapsregeringen har avskedat obekväma tjänstemän och att det värsta fallet är nog Olof Erland och så vidare. Jag har också reagerat på det fallet samt andra åtgärder.
Det som känns skrämmande, är att befolkningen verkar ha gett upp i att kämpa och gå till ”attack” i mångt och mycket. Vad beror det på?
”Hemma” i Dalarna, i min gamla hemkommun, protesterade vi hel vilt och gick till ”aktion/attack” i mångt och mycket. Vad jag minns fick vi aldrig bakslag.
Kanske vi hade tur med att ha beslutsfattare som lyssnade?

Under mina 4,5 år på Åland har jag aldrig sett eller hört talas om en demonstration, ”attack” eller aktion från folket.
Jag vet att många är missnöjda och känner sig orättvist bemötta i mångt och mycket.
Men folk verkar ha gett upp i att kämpa vidare. Kan det bero på kulturen eller beslutsfattarna?
Dalarna har en kultur med att ta strid för orättvisor och dylikt. Ni har väl hört talas om dalauppropet, våra budkavlar m.m?
Våra beslutsfattare i Dalarna har väl varken varit bättre eller sämre än andra, men de har tagit tag i frågor när vi protesterat eller demonstrerat.

Jag menar inte att klanka ner befolkningen på Åland, tvärtom, här finns en enorm kapacitet.
I mina jobb har jag träffat mestadels människor med visioner, hopp och engagemang.
För att inte tala om skärgården, där jag själv bor. Här finns en otrolig företagsamhet och verksamhet. Det kokar av människors engagemang. Men i många fall, trappas lusten-orken ner, på grund av seg byråkrati eller motstånd från Landskapsregeringen. Varför?
Jag finner det också mycket märkligt angående landskapsregeringens avslag att stödja vissa företag, grupper, föreningar, organisationer och förbund på Åland.

Det är väl ändå A och O i ett demokratiskt samhälle. Det mesta byggs upp av människor med olika intressen och engagemang och dessa har skaffat sig anhängare som vill stödja och eller medverka på olika sätt i nätverket.
Nu är jag jävig, då jag själv jobbar i en förening som kämpar.
Vet också att andra haft problem med att få medel för sina verksamheter.
Jättekonstigt tycker jag. Det är ju vad folket vill ha inom olika intressen och engagemang som borde prioriteras högt och då borde inte dessa få avslag eller krav på att slås ihop med andra eller andra odemokratiska krav, med mera.
Dags för kamp eller?
Lis Karlsson