Behöver vi vara rädda?
Det var en fråga jag fick via sociala medier natten till i fredags. Avsändaren hade studerat Säpos rapport för 2018. Rapporten berör Sverige, så den har i och för sig inget med Åland att göra, och belyser endast problemen som Säpo vill upplysa boende i Sverige om.
Ett utdrag ur rapporten lyder ”I Sverige finns tre extremistmiljöer som har som mål att ändra samhällsordningen. Hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön utgör fortsatt det största hotet utifrån ett attentatsperspektiv. Samtidigt finns ett mer långsiktigt hot från vit makt-miljön och den autonoma miljön, som handlar mer om att systematiskt använda våld, hot och trakasserier för att avskaffa eller ändra vårt demokratiska styrelseskick.”
Det är just den tredje meningen som oroar mig, fast frågeställaren syftade mer på de första två meningarna.
När jag sedan på morgonen läste om att sambon till Norges justitieminister blivit gripen för falsk angivelse när hon anlagt en brand av parets bil och sedan hävdat att ministern blivit utsatt för hot, ser jag en del i ett mönster. Ministerns politiska hemvist är i Fremskrittspartiet, motsvarande Sannfinländarna och Sverigedemokrater. På tv-nyheterna en liten stund senare rapporteras det om det hemska dådet som skett på New Zeeland. Bakgrunden till dåden visar på just det hot som Säpo påtalat i sin rapport, genom att använda våld, hot och trakasserier önskar man avskaffa eller ändra på vårt demokratiska styrelseskick.
Detta oroar jag mig för. Runt om i världen har hoten ökat. Det är bara att notera aktiviteter utförda av dessa ”vit-makt rörelser” och dess vansinnesdåd, inte får ett fördömande av samtliga grupperingar i samhället. Det är bara när det sker vansinnesdåd från ”våldsbejakande islamister” som samtliga grupperingar sluter upp i fördömanden.
Det är inte okej. Alla oskyldiga offer ska behandlas lika och dess förövare likaså.
Jag är inte rädd och anser inte att vi behöver vara rädda men oroade och observanta.
MIKAEL STAFFAS
LIBERALERNA
