SÖK
MENY
Ledamot Wikström beskriver lagstadgat stöd i gymnasiet som en ”stödspiral” och antyder att det är något överdrivet. Jag ser det annorlunda, som ett steg i att förstå verkligheten i dag och att ta ansvar för unga människors chanser, inte minst i ett samhälle där nästan varje yrkesväg kräver gymnasiekompetens.
Ja, stödet i skolan har ökat jämfört med för 20 år sedan. Det är ingen slump, utan ett resultat av att vi har mer och bättre kunskap om hur barn och unga lär sig och om vilka hinder som finns för att lyckas. Vi vet betydligt mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, om stress, psykisk ohälsa och om lärandeprocesser. När kunskapen ökar måste också utbildningssystemet göra det annars sviker vi dem vi har ansvar för.
Wikström nämner att gymnasiet är frivilligt och att det därför borde minska det offentliga stödet. Men verkligheten ser annorlunda ut. I dag kräver arbetsmarknaden i praktiken gymnasieexamen för fler yrken än någonsin. Det är inte rimligt att bygga ett system där stödet upphör just där kraven på utbildning och självständighet blir högre.
Han antyder också att lagstadgat stöd skulle tvinga skolor att skära i annan verksamhet. Stöd är inte ”vid sidan av” undervisning utan det är en del av hur bra undervisning sker. Tydligare struktur, tillgång till specialpedagogisk kompetens och bättre handledning gynnar många fler än bara dem med formella stödbehov.
Låt mig också bemöta idén att stöd slutar gälla när man fyller 18. Forskning visar att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän i mitten av 20-årsåldern, särskilt de delar som styr impulskontroll, planering och social problemlösning. Det betyder att unga vuxna fortfarande behöver stödstrukturer i miljöer där de förväntas fatta komplexa beslut om studier och yrkesval. Att påstå att myndighet per automatik innebär full självständighet ignorerar både utvecklingspsykologi och pedagogisk realitet.
En annan viktig punkt gäller människovärde. En människas värde sitter inte i hur höga betyg hen har. Skolans uppdrag är inte enbart resultatmätning, utan att ge alla unga legitima chanser att växa, må bra och bidra till samhället. Att lagfästa rätten till stöd är därför inte en fråga om att ge “förmåner”, utan om att skapa rättvisa och förutsägbarhet.
Att stödinsatser utreds och förbättras är självklart. Effektivitet är viktigt. Men att kalla nödvändiga anpassningar för en spiral antyder att problemet är att vi bryr oss för mycket. Jag menar att det verkliga problemet uppstår när vi bryr oss för lite och för sent.
Och låt oss tala klarspråk om ekonomin. Unga som inte klarar skolan löper betydligt större risk för arbetslöshet, ohälsa och utanförskap. De kostnaderna är betydligt högre än investeringen i tidiga, framåtsyftande stödinsatser. Frågan är därför inte om vi har råd att ge stöd i gymnasiet. Frågan är om vi har råd att låta bli.
HENRIK LÖTHMAN
LAGTINGSLEDAMOT (S),STUDIOLÄRARE OCH MEDLEM I ÅLANDS GYMNASIUMS STYRELSE
