Den nya lagen om barnomsorg trädde i kraft 2022. Med den infördes en subjektiv rätt till heltid i barnomsorgen, upp till tio timmar per dag, oavsett om vårdnadshavarna förvärvsarbetar eller studerar. Det är en stor förändring. Inte bara i praktiken, utan i vad vi som samhälle signalerar. För lagstiftning gör mer än att reglera, lagstiftning skapar också normer och förväntningar. När vi lagfäster att barn kan vara i barnomsorg hela dagen, även när en förälder är hemma, säger vi samtidigt något om vad som anses vara normalt. Vad som förväntas. Men frågan vi behöver ställa oss är: är det här verkligen utformat utifrån barnets bästa? Vi vet i dag förvånansvärt lite om hur denna förändring påverkar barnen. Någon barnkonsekvensanalys genomfördes inte innan lagen antogs. Samtidigt finns det mycket som talar för att små barn behöver något annat än långa dagar i stora grupper. Barn har rätt till vila, återhämtning och fritid. Ändå ser vi en utveckling där många barn tillbringar mycket långa dagar i barnomsorgen, ibland längre än vuxnas arbetsdagar. Vi ser också att allt fler barn saknar sammanhängande ledighet, till exempel under sommaren. Det är svårt att tänka sig att vi vuxna skulle välja en sådan vardag för oss själva.
Samtidigt spelar barnomsorgen spelar en oerhört viktig roll. En högkvalitativ, lärarledd pedagogisk verksamhet kan vara avgörande för barns utveckling och lärande. Men det betyder inte att mer alltid är bättre. Frågan är om tillgången måste vara obegränsad för alla, oavsett behov. Det finns också en annan dimension som sällan lyfts. Forskning pekar på att många barn saknar en stark anknytning till sina närmaste vuxna. Vad det beror på är komplext, men vi vet att tid tillsammans spelar roll.
Samtidigt behöver vi vara lyhörda för den personal som varje dag arbetar i verksamheten. Vittnesmålen därifrån är tydliga: arbetsbelastningen har ökat kraftigt och möjligheterna att upprätthålla hög kvalitet i omsorgen har försämrats. Större barngrupper, längre dagar och fler barn under fler timmar påverkar inte bara arbetsmiljön, det påverkar också barnens trygghet, kontinuitet, möjlighet till specialpedagogik och den tid varje barn faktiskt får med en närvarande vuxen. Om vi menar allvar med kvalitet i barnomsorgen kan vi inte bortse från de erfarenheter som finns hos dem som står närmast barnen.
Detta handlar inte om att skuldbelägga enskilda föräldrar. Att använda de rättigheter som finns är både rimligt och naturligt. Ansvaret ligger inte där, det ligger hos oss som formar systemen. Det handlar heller inte om att ifrågasätta barnomsorgen i sig. Tvärtom. Den är en central del av ett fungerande samhälle och den första instansen i av lång bildning. Men just därför måste vi våga diskutera hur den används och för vem den är till för. I dag riskerar vi att ha skapat ett system där barnets behov av närhet, vila och återhämtning får stå tillbaka för en norm om ständig tillgänglighet. Vi behöver våga ställa en enkel men avgörande fråga: Är detta den vardag vi vill att våra barn ska växa upp i?
SANDRA LISTHERBY (LIB)
MATILDA BJÖRKLUND (C)
