DELA

16 eller 3 kommuner

Under många år har de utmaningar som Åland stått inför varit kända. Ändå har mycket lite gjorts för att anpassa den åländska offentliga ekonomin till att bli mer hållbar. Utredningar har tagits fram, meddelanden har mejslats fram av tidigare regeringar. Inga konkreta beslut har däremot fattats utan kommunerna har fortsatt att använda de verktyg som de har haft till förfogande.

Kommunerna har inte aktivt efterfrågat om annat än mer pengar för att lyckas bibehålla servicen på nuvarande nivå. Kommunerna påtalar att de gör så bra resultat samtidigt som de protesterar högt när landskapsregeringen anpassar landskapsandelarna för att reducera underskottet i landskapets finanser.

Många av de åländska kommunerna har anpassat sina organisationer så mycket att det bara finns lagstadgade utgifter kvar. Det vill ändå inte räcka till. Regeringen Sjögren visar med sitt regeringsprogram att nu skall verktygen skärpas och nya förutsättningar skapas. Var i består problemen för Åland, som ingen har haft styrkan att lösa? Finns det enkla lösningar med dagens verktyg?

Åland har ett demografiskt problem. I takt med att vi blir äldre uppstår ändå inget födelseöverskott. Detta leder till att vi får en åldrande befolkning. Vi är idag ca 29 000 innevånare. Prognosen är att vi 2030, om 13 år, är ca 32 000.

Vi har idag en försörjningskvot om ca 60 procent, vilket innebär att 11 600 eller 40 procent är i arbete. År 2030 är motsvarande siffra 70 procent, 9 600 i arbete, alltså 2000 färre. 2012 visade en prognos från ÅSUB på att de norråländska kommunerna Geta, Finström, Saltvik och Sund kommer att ha en försörjningskvot om 85 procent och skärgårdskommunerna beräknas uppgå till 95 procent år 2020.

Trots dessa prognoser och de morötter som landskapsregeringen erbjudit har det varit mycket lågt intresse från kommunerna om att gå samman och bli starkare tillsammans. Kan själv, brukar man höra i vissa sammanhang.

Det berättar att någon annan än kommunerna måste ta initiativet och starta processen, såsom Regeringen Sjögren nu gör. Kommunernas representanter ropar samtidigt att de vill själva sköta processen, vilket de inte gjort, och rör inte våra landskapsandelar. Det är inte en framkomlig väg för landskapet Åland, att vänta på kommunpolitikers beslut, i något som berör hela landskapet.

Vem skall arbeta inom skola, vård och omsorg? Det finns även brister inom övriga yrkesområden. Detta löses inte direkt genom kommunreformen men det ger de nya större kommunerna bättre möjligheter att lösa problemen, regeringen skapar förutsättningar till nya verktyg.

Arbetskraftsinvandring är inte den enkla lösningen, det är en del i lösningen, då skulle vi redan sett minskande problem i samhällsbygget. Samtidigt som färre ingår i gruppen som skall sköta samhällsförsörjningen, 30 procent av befolkningen skall sköta ”rulljansen” år 2030, ökar också behovet av en större åländsk budget avseende ”landskapsandelar”, med ca 30 miljoner i förhållande mot idag fram till 2030.

Hur skall kommunerna anpassa sig till de minskade andelarna? Med dagens sätt att angripa problemen, blir resultatet bara att kommunerna vill ha mer pengar. Pengar som landskapet saknar i den offentliga ekonomin. De nuvarande kommunerna måste visa på hur de skall klara av att sköta de lagstiftande verksamheterna med minskande landskapsandelar. Detta har inte de flesta kommunerna åstadkommit utan fortsatt ropa på mer pengar.

Ju längre tid processen tar att starta upp desto brutalare riskerar den att bli. I den debatt som uppstått efter att regeringens meddelande delgetts lagtinget och ålänningarna har kommentaren gått ut på att kommunerna skall själva bestämma. Ingen hävdar att kommunreformen inte skall starta men ingen vill starta.

Konstigt sätt att angripa problem. Därför är det bra att regeringen Sjögren visar på ledarskap och tar beslut som startar processen.

Mikael Staffas

Lagtingsledamot Liberalerna