Under våren har jag haft förmånen att möta över hundra nyfikna och begåvade gymnasieelever från Åland och Svenskfinland. Några har jag träffat i klassrummen hemma på Åland, andra har tagit sig hela vägen till Bryssel.
Det är något särskilt med dessa möten. Inte bara engagemanget och kunskapen, utan nyfikenheten, viljan att förstå världen bortom det som är nära och självklart.
På Ålands yrkesgymnasium formas framtidens yrkeskunniga: närvårdare, elektriker, tekniker och barnskötare, för att nämna några. Skolan tar ett tydligt ansvar för att bygga broar mellan utbildning och arbetsliv. Jag tänker ofta på min lillebror Felix i det sammanhanget. Han tillhörde den första årskullen med inriktning på vindkraft, och gick direkt från examen i Mariehamn till att arbeta med vindkraftverk runt om i Europa. Samtidigt, på Ålands lyceum,
förbereds nästa generations läkare, ingenjörer och lärare.
Det är lätt att ta vår fantastiska utbildning för given. Det började tidigt. Världen öppnades genom skolan. Tack vare engagerade lärare fick jag spela teater i Rom, Bergen och Helsingfors, läsa historia i estniska Haapsalu och öva franska i Paris. Sådant sätter spår, och har varit en viktig byggsten för allt det internationella arbetet jag gör för Åland idag.
En övning jag brukar göra med studenterna jag träffar är: vem bestämmer bäst? Vi tacklar en bred samling olika sakfrågor och diskuterar var man enligt dem tar det mest ändamålsenliga beslutet – är det i den egna kommunen? I Mariehamn? I Helsingfors? I Bryssel?
Vår vardag styrs av detta spindelnät av flernivåstyre. Vissa frågor involverar många nivåer på samma gång: kanske att ramverket bestäms i Bryssel, men hur det konkret fungerar i samhället avgörs i Mariehamn.
Lagstiftningsbehörighet må låta som ett oerhört tråkigt samtalsämne, men det är kärnan i många av de utmaningarna som vårt samhälle står inför. Svaret på frågan “vem kan lösa vad?” styrs helt och hållet av vem som har rätt att lösa vad.
Ett tydligt exempel är skattegränsen. En fråga som Anna-Maja Henriksson och jag arbetat mycket med. På EU-nivå skapas ramverket för all tullhantering, och eventuella undantag. Här lyckades vi nyss säkra möjligheten till förenklingar. Hur detta ska genomföras praktiskt styrs delvis av kommissionen, men bollen ligger sedan på nationell nivå. En enorm utmaning är de ökade levnadskostnaderna, kriget i Mellanöstern skapar rejäla bekymmer framåt. Även kombinationen av stor arbetslöshet och en finsk ekonomi där det är skralt i kassan bjuder på ett synnerligen knepigt läge. I Bryssel diskuteras frågan: vad kan EU göra? I praktiken öppnar det för frågan: vad har EU rätt att göra? Ett gäng länder, och politiska grupper, vill inte att EU ska få mer rättigheter när det gäller till exempel arbetsmarknaden – det vore ett hot mot den nordiska modellen. Här håller jag med, men det är en viktig påminnelse att man inte alltid luta sig tillbaka mot “vad gör EU?!”. Många problem löser man rimligtvis i Bryssel, men inte alla.
Alexandra Gäddnäs
Ålands specialmedarbetare hos Europaparlamentariker Anna-Maja Henriksson
