SÖK
MENY
I dag har det gått exakt ett år sedan Donald Trump svors in för sin andra presidentperiod. Det har varit precis så plågsamt och utmanade för Europa som förväntat.
Som förväntat har Trump inlett en nedmontering av den västerländska liberala demokratiska världsordning som USA byggt upp efter andra världskriget. USA har lämnat flera internationella organisationer och avtal, från Parisavtalet till WHO, infört handelstullar mot omvärlden och varit särskilt kritiskt mot EU, bland annat på grund av regleringen av amerikanska teknologibolag.
Utvecklingen borde inte överraska någon. Jag hörde själv Trump tala i Pennsylvania inför valet, där han beskrev ”så kallade vänner” såsom Europa som de som utnyttjat USA mest. Detta syns nu även i officiella dokument, som USA:s nationella försvarsstrategi som publicerades förra månaden, där ”patriotiska europeiska partier” lyfts fram som Europas räddning.
Budskapet ligger i linje med vicepresident JD Vances tal vid säkerhetskonferensen i München i fjol, där han träffade det tyska ytterhögerpartiet AfD:s ledning men inte Tysklands förbundskansler. Den senaste chocken för Europa har varit Grönlandskrisen, som fortsätter trots att det mest akuta läget förhoppningsvis har avvärjts, vilket hade varit en militär operation mot Grönland.
Trots allt det här har europeiska ledare varit försiktiga både med ord och handling, även om tonen skärpts i takt med att Grönlandskrisen eskalerat. Anledningen till det är framför allt tre:
För det första råder chock och förvirring över vad som uppfattas som irrationellt beteende som strider mot USA:s egna (och Europas) långsiktiga intressen, där USA varit den fria världens ledare sedan andra världskriget. På samma sätt som när en långvarig vän plötsligt förändras kan det vara svårt att ta in och acceptera vad som sker.
För det andra ligger det i Europas intresse att hålla den transatlantiska alliansen vid liv, eftersom demokrati och frihet globalt försvagas om Europa och USA inte håller ihop. Flera bedömer att USA nu förändras i grunden också för tiden efter Trump. Men det vet ingen, och därför vill Europa inte själva bränna broarna för framtiden i synnerhet inte då Europa delvis är splittrat om hur USA ska hanteras. Samtidigt behöver Europa bli starkare själva. Här finns inget motsatsförhållande.
För det tredje har Europa svårt att klara sig utan USA idag. USA behövs för stödet av Ukraina. Även om USA inte längre ger vapen, utan Ukraina och Europa måste köpa dem av USA, är det viktigt att USA åtminstone säljer eftersom man är enda landet i väst som har förmågorna eller produktion av vissa viktiga vapen för exempelvis försvar mot ryska missiler mot ukrainska städer.
Detsamma gäller underrättelseinformation som USA idag delar med Ukraina och Europa. Europa saknar tillräckligt med egna satelliter, både militära och kommersiella, som behövs för spaning samt snabb satellitbaserad uppkoppling där amerikanska leverantörer idag är överlägsna. Detta gäller nästan all teknologi. Denna kolumn skrivs med ett amerikanskt ordbehandlingsprogram i ett amerikanskt operativsystem där jag faktakollar information med en amerikansk sökmotor och en amerikansk AI-tjänst. Slutligen är USA, genom sin logistiska kapacitet, sina hundratusen soldater i Europa och kärnvapen, den sista garanten för Europas säkerhet. Därför är Europas ledare försiktiga med sina uttalanden, för att också vinna tid att hinna stärka egen förmåga.
Samma sak gäller Japan och därför gav Japans premiärminister Trump guldförgyllda golfbollar då han besökte Japan för att genom diplomati, smicker och deals försöka hålla kvar Trumps engagemang (medan Japan stärker sin egen förmåga själva och genom nya allianser).
Just diplomati, smicker och deals har också gjort att Europa hittills undvikit det värsta: att USA skulle ha gjort en deal med Ryssland eller dragit tillbaka stödet till Ukraina helt. Det höll på att hända förra sommaren, då USA för en kort tid slutade dela underrättelser samt stoppade vapenleveranser till Ukraina. Tack vare koordinerade diplomatiska insatser där vår egen president Alexander Stubb också spelade en mycket betydande roll kunde det undvikas, vilket hade varit förödande för Ukraina och Europa.
För mig, liksom för många andra med starka band till USA, har utvecklingen det senaste året varit mycket sorglig att följa, även om den tyvärr inte varit oväntad. Samtidigt gör alla de här sakerna att tilltron till USA försvagas hos allmänheten. Konstigt vore så klart annars.
Möten med bland annat amerikanska senatorer, jag hade också möten med tio senatorer i höstas, har dock visat att allt hopp inte är ute och att allt ljus inte är släckt i det som Ronald Reagan kallade för den skinande staden på kullen. USA är ett land med djup och bredd som kommer att producera nya ledare, och landet behöver fortsatt samarbete med Europa, bland annat också för att Europa har vissa förmågor och tillgångar som USA inte själva har.
Att bara hoppas på det bästa är dock en dålig strategi. Därför finns ingen tid för oss att spilla gällande att förstärka Norden och Europas egna förmågor. Flera saker har hänt och planeras, men mer kunde göras och framför allt snabbare.
Mats Löfström
