SÖK
MENY
Häromsistens skrev jag om korruptionen i ledarskiktet i det krigsdrabbade Ukraina. Några dagar senare visade nya avslöjanden att det var värre än jag trodde och det talades om att den tappre presidenten Zelenskyjs ställning var i gungning.
Vi journalister, och jag själv då? Är vi omutbara?
Svaret är förstås nej, även om vi har ögonen på oss. Och vi rör oss på andra nivåer än toppgarnityret i Ukraina.
Jag hade sommaren 1966 inlett min första anställning på kvällstidningen Nya Pressen i Helsingfors när jag trillade dit. Jag hade fått ett tips om att Wallenbergägda Atlas Copco skulle flytta sitt högkvarter i Helsingfors till en grannkommun. Jag ringde VD:n. ”Oj, nej – skriv inte om det nu, förhandlingar pågår fortfarande”, vädjade VD:n. ”När det är klart lovar jag att ni ska få nyheten först!” (På den tiden niade reportrar och direktörer varandra i Finland.) Jag var oskuldsfull, oerfaren och böjde mig. Vilket var korkat och skulle straffa sig. Någon månad senare återkom direktören: ”Nu är det klart med flytten och vi vill gärna bjuda er till Atlas Copco i Nacka utanför Stockholm för att berätta mer om den!” Där skulle jag givetvis ha sagt stopp och gått ut med nyheten direkt, utan resa till Stockholm. Men ok, den kunde vänta en dag, och kanske skulle jag få mer kött på benen. Min chef gav grönt ljus. Lite senare fick jag veta att en mer erfaren kollega, redaktör G från morgontidningen Hufvudstadsbladet också skulle med på resan till Stockholm. Det innebar att han, trots VD:ns löfte till mig, skulle bli först att berätta om företagets stora nyetablering. Nu var jag inte bara mutad utan också lurad.
Atlas Copco-chefen hade ordnat biljetter med det ungerska flygbolaget Malevs morgonflyg till Stockholm. (”De serverar den bästa frukosten.”) Planet var en helvetiskt bullrande Iljushin, ett sovjetiskt 4-motorigt propellerplan. I kabinen hörde vi knappt vad vi själva sa. Oljekris och klimattänk? Det fanns inte.
På Arlanda, då ett flygfält med några baracker i trä, hämtades vi av Atlas Copcos direktionsbil med uniformerad chaufför. Så en visning i Atlas Copcos provgruva i Nacka och lunch i direktionsmatsalen med några grånande höjdare i bolaget. Vid kaffet och konjaken frågade en av dem: ”Hur går det med skogsindustrins rationaliseringsarbete i Finland?” Redaktör G från morgontidningen var mer snabbtänkt än jag. Han hade själv ingen aning och bollade fräckt och raskt över frågan till mig: ”Jan, du som har sysslat med de här sakerna kan väl förklara det?” Jag var grön och nyanställd och hade givetvis inte heller någon aning. Ridå.
Direktionsbil tillbaka till Arlanda. På vägen kom jag på att jag i en svensk tidning sett att det fanns mönstrade herrkalsonger att köpa i Sverige. Helt nytt för mig som kom från Finland. Direktionsbilen stannade utanför en herrekipering på Birger Jarlsgatan. Jag rusade in och kom ut med ett litet paket randiga kalsonger. De var mitt utbyte av resan till Stockholm. Redaktör G publicerade nästa dag i morgontidningen ”min” nyhet om Atlas Copcos utflytt till grannkommunen. Jag hade fått en rejäl läxa som jag lärde mig mycket av.
Bjudresor, eller mutresor, som man cyniskt kallar dem i min bransch, kommer vi aldrig att bli av med, oavsett vad man tycker om dem. Bilfabrikanter betalar eller sponsrar flyg och hotell för motorjournalister för att få visa upp sina nya bilmodeller på kontinenten. Få medier har i dag råd att själva stå för notan. Detsamma gäller delar av resejournalistiken. Arrangörerna bjuder kostnadsfritt journalister ner till nya (och gamla) resmål. Ett glättigt, till synes objektivt reportage, ger mer för pengarna än annonser och kataloger.
Jan Mosander
