SÖK
MENY
Tidigare i veckan uppmärksammades att en forskare vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council nämnde Åland, tillsammans med bland annat Gotland, Svalbard, östra Estland och Suwalkikorridoren, som möjliga mål vid en rysk aggression. Det väckte naturligtvis uppmärksamhet, inte minst eftersom Atlantic Council är en välrenommerad tankesmedja. Jag fick också frågor om rapporten av ett par utländska diplomater i Helsingfors.
Begreppet tankesmedja är inte alltid helt bekant. I svenskan har man ofta talat om forskningsinstitut eller policyinstitut, organisationer som arbetar med forskning, analys, idédebatt och opinionsbildning. På Åland är Ålands fredsinstitut ett exempel som delvis kan jämföras med verksamheten i amerikanska tankesmedjor, även om de främsta amerikanska ofta är stora organisationer som anställer ett par hundra personer per institut.
Washington D.C. har ett helt ekosystem av tankesmedjor med fokus på utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Det hänger ihop med att staden är världens främsta centrum för dessa frågor, med institutioner som Vita huset, utrikesdepartementet, Pentagon och CIA. När en ny president tillträder byts betydande delar av administrationen ut, och många tidigare tjänstemän hamnar då i tankesmedjor där de fortsätter arbeta inom samma område, upprätthåller sina nätverk och kan vara i väntrummet för att återvända till en framtida administration med en ny president.
Samtidigt har efterfrågan på utrikes- och säkerhetspolitisk analys ökat från näringslivet. Många tankesmedjor delfinansieras därför av företag och organisationer, även om de vill hålla sitt oberoende. Att den amerikanska försvarsindustrin koncentrerat mer verksamhet runt Pentagon har ytterligare förstärkt ekosystemet.
En annan viktig faktor är att nästan alla världens länder har mycket stora ambassader i Washington. Varje dag besöker flera internationella delegationer och ministrar staden, och programmen innehåller nästan alltid möten eller seminarier vid tankesmedjor som CSIS, Brookings, Carnegie, GMF eller Atlantic Council vid sidan av alla officiella möten. Det var exempelvis vid CSIS som Finlands dåvarande försvarsminister Jyri Häkämies en gång svarade på frågan om Finlands tre största hot: Ryssland, Ryssland och Ryssland. Det blev ett mycket uppmärksammat citat.
Då jag förra hösten var i Washington med riksdagens underrättelsetillsynsutskott besökte vi Carnegie och mötte sex av deras främsta Rysslandsanalytiker, som alla hade olika synvinklar.
Jag har haft möjlighet att besöka Washington över 20 gånger under de senaste 15 åren och flera i mitt kontaktnät där arbetar eller har arbetat vid tankesmedjor. När jag såg rapporten där Åland nämndes kontaktade jag en vän som tidigare arbetat vid just Atlantic Council.
Hans bedömning liknade den jag själv framförde i Nya Åland tidigare i veckan: Rapporten bör ses som ett inlägg för att väcka diskussion, och bör tas med en nypa salt. Han berättade också att den fått kritik av vissa som tyckt den byggde på föråldrad information och att slutsatserna inte heller delades i Baltikum eller Norge.
Den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten i Washington är livlig och intellektuellt stimulerande. Tankesmedjorna samlar tusentals människor med stor kunskap, lång erfarenhet och mycket breda nätverk. Varje vecka publiceras ett stort antal rapporter och ordnas hundratals seminarier. Att något publiceras betyder dock inte att det råder konsensus om det, utan ska ofta ses som ett bidrag till en pågående debatt.
MATS LÖFSTRÖM
