Under jul- och nyårhelgerna tipsar Nyan här på hemsidan om läsning från året som gått. Den här artikeln publicerades första gången den 16 april 2025.
Allt blir perfekt som vanligt. Med det ledordet gav Alex Sjöblom sig ut i världen som tonåring. Hon levde ett fritt och äventyrligt liv som andra bara drömde om.
Men Åland övergav hon aldrig.
Har ni hört berättelsen om Alex Sjöbloms snigel? Den började när hon hittade ett fint litet skal på en ö i Thailand.
– Det ska jag göra ett halsband av, tänkte jag. När jag kom hem och började göra ett hål i det kom det plötsligt ut en snigel. Nej, vad hade jag gjort! Jag hade tagit den från sitt hem. Jag kände att jag måste ta hand om snigeln så jag gjorde ett litet akvarium för den och började läsa på om vad den kunde äta. Sallad och sånt.
Snigeln höll sig mest inne.
– Den kändes klok på något sätt. Den var i skalet och mediterade men kom ofta ut när det var mycket folk runtomkring. Den klättrade omkring på mig och drack vatten ur min hand.
Tre månader senare skulle hon resa till Japan.
– Jag försökte ta reda på vem som skulle ta hand om snigeln. Den hade en väldig effekt på alla som träffade den. Alla blev otroligt fascinerade. Men det fanns ingen som jag kände som jag litade på så jag tänkte att jag tar med den till Japan.
Hon gömde den i ett halsband som hon hade på sig när hon gick genom gränskontrollen i Tokyo.
– Jag var så jäkla nervös men den höll sig i skalet och ingen märkte något.
Hon hälsade på vänner som hon hade mött på yoga i Indien.
Värdarna blev lika fascinerade av blötdjuret som hade rest tur-retur mellan två världsdelar. Den följde med på en meditationsdag där den kröp runt på hennes linne hela dagen.
– Nästa gång kan du kanske lämna snigeln hemma, sade managern efteråt.
En morgon var den försvunnen. Alex och hennes kompisar letade i två timmar på väggarna och taket och tog bort alla madrasser. Hon var helt förstörd.
När sällskapet kom hem på kvällen gick hon på toaletten. När hon drog ner trosorna ramlade snigeln ner i toalettstolen.
– Den hade nog varit där hela dagen.
Det blev snigelns sista äventyr.
– Dagen innan jag skulle åka hem kom den inte ut ur snäckan och det började lukta konstigt.
Alex blev bjuden till en bröllopsfest där hon släppte ut snigeln i en flod.
– Jag kände att den ville vara kvar i Asien. Det var dess hem, den ville inte tillbaka till Norden.
Snigelns namn var Anicca – ett ord i meditationstekniken vipassana som betyder att allt är i ständig förändring. Så var Alex liv i många år. Hon visste tidigt att hon skulle gå sina egna vägar.
– Jag ville upptäcka världen, säger hon.
–En person som påverkade mig väldigt starkt i min barndom var min faster som hade en intellektuell funktionsvariation. Hon kunde inte prata men var otrolig på att kommunicera utan ord. Jag minns att jag fick en insikt när jag var tio-tolv år om att jag alltid kände mig så glad när jag träffade henne och att jag kände starkare kontakt med henne än med de flesta andra trots att hon inte kunde prata. Den insikten har påverkat mina val i livet mycket.
Alex var 16 år när hon kom ut.
– Allt blev så mycket lättare även om inte alla reaktioner var positiva. Men det hade varit extremt plågsamt att inte följa min egen känsla. Så efter det lovade jag mig själv att alltid göra det.
Samtidigt blev hon intresserad av meditation.
– Jag hade jättemånga känslor men visste inte hur jag skulle styra dem. Meditationen hjälpte mig med det.
I skolan hade Alex haft problem med språk. Att hon var dyslektiker visste hon inte då.
– Jag passade aldrig riktigt in. Jag var seriös men det var uppförsbacke hela vägen. I efterhand kan jag se hur det styrde in mig på en mycket friare väg i livet. När jag började resa runt i världen och gjorde saker på mitt eget sätt blev jag förvånad över hur snabbt det gick att lära sig ett språk när man var intresserad. På tunnelbanorna i Japan stod det ofta inget med vanliga bokstäver och när man frågade folk på engelska sprang de bara i väg. Så det började med att jag måste lära mig fråga vart jag ska.
Efter gymnasiet läste hon shamanism och filosofi i Gävle.
Sen blev hon volontär på ett delfinforskarcentrum i Florida. Det jobbet fixade hennes morbror Bernt Jordas, som bott i USA i många år.
– Jag hade läst mycket om att simma med delfiner och att de är utvecklade i sitt sätt att kommunicera, nästan telepatiska. Och jag hade föreställningen att personalen där hade samma bild. Så var det inte men det var ändå häftigt. Det var lätt att meditera när man var nära delfinerna. Och jag hittade likasinnade, bland andra en svensk kille som också höll på med meditation.
Ett år senare mötte hon av en slump samma kille i Indien.
– Jag åkte till Rishikesh, yogans huvudstad. Efter två månader med yoga var jag på min första vipassanakurs. Man mediterar och är tyst i tio dagar. Det är väldigt strikt. Man får inte prata med någon eller ens titta någon i ögonen. Man ska skala av så många intryck det bara går. Man ska observera allt som det är, inte som man vill att det ska vara. Man får nya instruktioner varje dag och går djupare och djupare in i tekniken.
Totalt gjorde Alex åtta sådana retreats, de flesta i Sverige men också i Japan.
– Jag gick all in. Ett par år yogade och mediterade jag tre timmar om dagen och mådde väldigt bra. Min kropp behövde det. När man var färdig kände man sig bara lycklig.
Vipassana har hon återvänt till genom åren, senast när hon var gravid med dottern Nima, som nu är två år gammal.
Ett fast jobb har hon aldrig haft. Hon kallar sig mångsysslare.
Vad betyder det i praktiken?
– Det tar en stund att berätta allt. När vi skulle ha dagsverke i skolan när jag var 15 sade min pappa Gunnar ”du kan väl pressa havtorn.” Han höll på med sånt. De 70 marken som man skulle få in tjänade jag på en kort stund. Resten som jag pressade den dagen sålde jag till folk jag kände och deras bekanta. Och jag insåg att det var ett snabbt sätt att tjäna pengar. Senare, ett år när jag inte hade något jobb eller någon resa planerad, gick jag in fullt ut på att pressa havtorn.
– Först sålde jag 300 liter till en uppköpare. När han slutade ta emot sålde jag resten på marknader. Det året blev det väl 600 liter.
– Jag reste mycket i ungefär tio år och mycket betalade jag med havtornspengar. Sen gjorde jag inhopp i vården och omsorgen.
Gruppresor till turistiska ställen har aldrig lockat.
– Jag har liftat och haft med mig en tälthängmatta som jag hängt upp var som helst. Jag vill hitta det genuina när jag är ute.
Är det inte farligt att lifta?
– Det har funnits några stunder när det känts läskigt men jag har klarat mig. Det som har slagit mig när jag liftat är att människan i grunden är god och generös. Man vill hjälpa.
Men hon har blivit rånad.
– När jag åkte moped med en kille i Thailand hade jag en väska som någon tog i farten. Några veckor senare i Filippinerna hade jag en magväska med förnyat visum, pengar och pass. När jag gick över en bro mötte jag en kille som sade något till mig. I nästa sekund var det en annan kille snett framför mig och de hoppade på mig. Jag ska f-n inte bli rånad en gång till, tänkte jag. Så jag tryckte ihop mig så att de inte fick loss väskan. Bilar körde förbi men ingen stannade. Efter två minuter gav de upp och sprang i väg. Jag hoppade på en rickshaw med blodiga knän och kände mig så nöjd i den stunden. ”Men de kunde ju ha haft en kniv”, sade en kompis senare. Det tänkte jag aldrig på.
Hon liftade över Atlanten i en segelbåt, från Kanarieöarna till St Lucia i Karibien.
– Jag ville ta mig till Sydamerika men jag skulle inte flyga dit, på grund av miljöskäl. En månad före resan träffade jag en kille på meditation i Stockholm som hade liftat med en segelbåt. Atlantic Rally For Cruisers var en tävling med trehundra båtar. Jag tågluffade genom Europa, flög från Barcelona till Kanarieöarna och gick ner till hamnen. Där var det en parad för deltagarna i racet. Jag pratade med en svensk som tipsade om ett gäng som kunde tänka sig att ta någon med sig.
När den besättningen frågade om Alex hade segelvana svarade hon ärligt.
– Jag har inte seglat mycket men jag är redo att lära mig. ”Det är bra, vi vill inte ha någon som har en massa åsikter om hur vi ska segla”, sade de. Resan blev som en vipassanakurs. Det var bara hav vart man såg så jag mediterade mycket.
I Karibien liftade hon vidare med ett par svenskar i en åtta meter lång Albin Vega.
– Många på de stora lyxkryssarna gav oss vin och mat. De tyckte väl att vi såg fattiga ut.
Var hon än hamnat har hon alltid återvänt till Åland.
– Efter min sista långresa kände jag att jag var färdig med den grejen. Jag ville ha familj, barn och hus. Många omkring mig reagerade starkt för jag hade blivit något av en symbol, en fri människa som bara reste runt. Men jag hade alltid varit intresserad av odling och ville bygga upp någonting som skulle vara mitt.
Hon träffade sin blivande partner och tillsammans hittade de ett drömhus, en vinterbonad sommarstuga vid Bodaviken i Hammarland. Där har hon ekologiska odlingar och arbetar ”med naturen i stället för mot den”.
– Inom jordbruk är det vanligt med monokulturer där man odlar en enda sak och försöker få bort allt annat. Men i naturen blandas allting och det finns en mening med det. Man ska mata mikroorganismerna i jorden, inte själva grödan. Det ska vara varierat.
Hon har blivit bra på att leva billigt.
– Vi är dåliga på att ta vara på allt som finns i naturen och som är gratis. I stället går vi till butikerna och köper spenat och sallad.
– Jag odlar, plockar bär och svamp, och fisk har jag fått från pappa. På vårarna lever jag nästan på nässlor, en fantastisk grönsak. Nässelpesto är en favorit. Jag har inget recept för det. Det viktigaste är att man förväller nässlorna ordentligt, då blir smaken mycket mildare. Och så rostar jag solroskärnor.
Hon har byggt ett vikingakök på gården.
– Där steker jag nässlor i vitlök och olja med litet salt. Det är min egen grej. Det blir som chips, man kan inte förstå hur krispiga och bra de blir när de är perfekt stekta. Och nässlor är ju något av det mest näringsrika som finns. Kroppen mår bra. I permakulturen säger man att det inte kan bli mer naturligt än att plocka en vild växt och äta den. Den har det perfekta ekosystemet som byggts upp helt av sig själv med mikroorganismer som är ostörda i marken.
När hon slutade resa kom världen till henne. Hon hyr ut boende på gården via Airbnb och erbjuder ”woofing”, där resenärer får gratis boende och mat mot att de hjälper till.
– Jag har haft besökare från Korea, Japan, USA, alla möjliga ställen i Europa. Många kommer från Tyskland och Frankrike. De kan ha alla möjliga anledningar. En del har bara tittat på kartan och tänkt att den där ön ser intressant ut. I maj har jag mest woofare och på högsäsongen Airbnb. Så jag får både hjälp på gården och inkomster.
Glömde vi något? Massor. Att hon sålt runt 3 000 spikmattor, till exempel. Mattorna upptäckte hon via den svenska killen hon träffade på delfincentret i Florida. Hans familj tillverkade dem.
Och elddansen, en konstform som hon snappade upp på en av sina resor. Senast uppträdde hon på föreställningen Havsandar på Alandica.
Hur ser framtiden ut? Vad blir nästa utmaning eller resa?
Livet har förändrats efter att Nima föddes, konstaterar Alex.
– Det finns en lust att resa med henne när hon blivit äldre. Nu vill jag betala av mitt huslån så att jag blir ekonomisk fri. Sen kan jag välja hur jag vill leva. Och att hålla den inre balansen är en utmaning som följer med genom hela livet. Allt hänger ihop.
Alexandra Sjöblom
Namn: Alex Irene Sjöblom.Född: Den 27 mars 1985 i Saltvik.
Bor: Vid Bodaviken i Hammarland.
Gör: Mångsysslare.
Familj: Dottern Nima, 2 år. Namnet som är tibetanskt betyder solstråle.
Intressen: Yoga, meditation, naturvänlig odling med mera.
