Under jul- och nyårhelgerna tipsar Nyan här på hemsidan om läsning från året som gått. Den här artikeln publicerades första gången den 1 december 2025.
Tidigt på torsdagsmorgonen den 24 februari 2022 inledde Ryssland sin invasion av Ukraina. Världen vaknade upp till ett nytt krig i Europa, efter nästan en generation av fred.
Precis som många andra trodde Monica von Frenckell in i det sista att det aldrig skulle ske. Hon låg hemma på soffan med covid och hade nyligen gjort en höftledsoperation.
– Jag kunde inte tro att det var sant. Hela dagen låg jag och såg på nyheterna och läste på sociala medier.
Så småningom övergick chocken i en vilja att göra något konkret. Men vad? När man skänker pengar till välgörande ändamål genom en hjälporganisation går en del oundvikligen till administrationskostnader.
– Jag kan inte donera så himla mycket pengar, men om jag ska ge en summa vill jag åtminstone att så stor del som möjligt ska nå fram.
En plan tog form
Det var när Monica såg bilder på kaoset som rådde vid den polsk-ukrainska gränsen som en annan tanke började gro.
– Mammor flydde med sina barn och jag tänkte att Åland skulle vara en en trygg plats för dem.
Hon började skissa och en plan tog form: att hyra en buss och åka till Polen för att hämta ukrainska mammor och barn.
Det är en enorm apparat att som privatperson hämta personer från ett land i krig. Monica värvade chaufförer, ukrainska och polska tolkar, en sjuksköterska, andra volontärer och media – det var viktigt att arbeta så transparent som möjligt eftersom det inte fanns någon registrerad hjälporganisation bakom initiativet. Hon läste på om myndighetsregler och EU-direktiv. Med hjälp av ukrainare på Åland lokaliserades personer i Ukraina som ville komma till Åland. Genom sitt kontaktnät efterlyste Monica värdfamiljer till ukrainarna. Förnödenheter samlades in, lastades på bussen och togs med på resan ner till Polen. I mitten av mars genomfördes den första hjälpresan och 50 ukrainska mammor och barn fick flytta in hos sina värdfamiljer på Åland.
Det skulle från början bara bli en enda hjälpresa ner till Polen.
– Sedan såg jag bilder på massgravarna i Butja och tänkte om. Jag ringde samma gäng som var med på den första resan och frågade om vi skulle åka igen, säger Monica.
En karriär inom it
Men Monicas engagemang för andra började tidigare än så. Som liten flicka, uppväxt i Karis i Raseborg, var hon fast besluten att bli sjuksköterska, precis som sin mamma. Men efter en praovecka på mammans jobb kom Monica på andra tankar.
– Jag klarade inte av att ta blodprov och när barnen som kom till kliniken grät så gjorde jag också det.
Istället skulle det bli en karriär inom något helt annat – it.
Många år efter den där praoperioden på sin mammas jobb blev Monica själv mamma i början av 90-talet. En dag i lekparken med dottern Mathilda värvade politikern Maarit Feldt-Ranta Monica till Mannerheims barnskyddsförbunds styrelse. Ett frö hade såtts i Monica – det går att engagera sig på andra sätt än genom yrket. Och det har hon gjort, bland annat som medlem i styrelsen för Rädda Barnen på Åland efter flytten till Åland från fastlandet.
Hat som lever vidare
Monicas farfar och morfar var båda med i vinter- och fortsättningskriget och det har satt spår, inte bara i generationen som upplevde krigen, utan även efterföljande generationer. Under hela Monicas uppväxt har Ryssland och ryssar varit synonymt med något negativt.
– När något inte fungerade kunde min pappa säga ”jävla ryssdoningar”. Om det inte vore för kriget i Ukraina skulle hatet mot Ryssland ha ebbat ut. Men nu kommer det leva vidare i ännu fler generationer.
Ögonblick som etsar sig fast
Totalt 130 ukrainare har fått hjälp att komma till Åland. Sedan de första två hjälpresorna våren 2022 har de åländska volontärerna gjort ytterligare sju resor och Monica har varit koordinator för dem alla.
Några ögonblick har etsat sig fast hos henne för alltid.
– När vi under den första resan kom till uppsamlingsplatsen i Lublin såg jag skrattande män som stod och rökte utanför de stora mässhallarna. Jag kände direkt att de inte var där med goda avsikter. De pratade med unga och gick sedan därifrån med dem utan att jag kunde göra något.
I krig drivs människor på flykt från sina hem och det ökar riskerna för trafficking. Det var vad Monica blev vittne till.
– Jag kan fortfarande inte tänka på det utan att börja gråta.
När bussen stannade på den andra uppsamlingsplatsen i Warszawa tvingades hon neka människor en plats på den åländska bussen – alla platser var redan tagna.
– Människor krälade runt oss. Det var fruktansvärt. Men fanns man inte med på listan fick man inte komma med.
”Ser det goda i människan”
Det är i svåra tider som människans godhet gnistrar till och det finns också ögonblick som värmt. Ett sådant är att se det åländska engagemanget från både privatpersoner och företag som ordnat smörgåsar, kramdjur till barnen, bankkonton, telefonabonnemang och vaccinationer till de tre hundar som flydde från kriget tillsammans med sina familjemedlemmar.
– Det är konkreta, bra grejer som gör att det verkligen kniper i näsroten. Man ser det goda i människan, att det faktiskt finns, säger Monica.
Som koordinator och spindeln i nätet för alla hjälpresor till Ukraina har hon inte mycket tid över till sådant som hon förut ägnade sig åt.
– I början fick jag dåligt samvete för att barnen inte ville att jag skulle åka till Ukraina. Men det var mitt kall. Nu kan jag se att det gjort att barnen blivit tightare, säger Monica.
– Sämre samvete ger det mig gentemot de vänner som jag tappat kontakten med. Vissa har helt försvunnit, för man måste ju upprätthålla vänskap.
En sista resa
Monica berättar om resan till Kyiv förra hösten. Det blev en känslofylld resa som gjorde henne säker på att det skulle bli hennes sista.
– Längs en gata i Butjaområdet har frivilliga ukrainare återuppbyggt de hus som förstörts. De ser alla likadana ut – likadan färg, likadant material och likadana tak – det enda som skilde husen åt var formen på husen, säger Monica.
– Men här och där finns hus som inte byggts upp igen och det betyder att alla familjemedlemmar som bott i det har dött – det finns ingen kvar i livet att bygga upp huset till.
Under samma resa överraskades Monica av två mammor och deras barn som hon tidigare varit värdfamilj åt innan de återvände till Kyiv. De träffades och fikade vid monumentet Mother Ukraine i den ukrainska huvudstaden.
– Vi satt där, drack kaffe och åt muffins när flyglarmet gick. Mitt i vår glädje var vi tvungna att springa ner till bombskyddet.
På samma plats vajar alltid en ukrainsk flagga på halv stång.
– Någon dör alltid. Det är minnen som sätter spår.
Har du någon gång varit rädd för din egen skull?
– Enda gången jag varit rädd är när vi satt i bilen på väg till Butjaområdet och en misil landade fyra kilometer bort och jag kände tryckvågen från den. Då kände jag mig jätteliten.
Gruppen besökte självständighetstorget Majdan – en symbolisk plats som hedrar de som stupat i kriget. Det är ett besök som Monica nästan förträngt.
– Det var så känslosamt, tungt och är svårt att tänka på. Vi lade ner en stor blomuppsättning och jag tror de flesta i gruppen grät när vi var där.
Sommarläger för ukrainska barn
Efter resan till Kyiv var Monica fast besluten om att hon hade gjort sin sista resa. Idéerna och drivet var slut och det var dags för nya krafter att ta över.
– Men så kom Anna från Rotary med idén om ”vik en trana för fred” och jag vaknade till igen.
Pengarna som samlades in i det projektet finansierade en resa till Lutsk i nordvästra Ukraina i början av 2025. Där finns ett rehabiliteringscenter för krigsskadade.
– Jag frågade vad som är deras största utmaning och förväntade mig att svaret var pengar, säger Monica.
Istället svarade läkaren att deras största utmaning är få politiker och vårdpersonal att inse att krigsskadade går att rehabilitera och kan ha ett aktivt liv.
– Där ser jag att det finns ett behov och det vill jag fortsätta med, säger Monica.
Nästa projekt i Monicas sikte är ett sommarläger på Åland för ukrainska barn och ungdomar i samarbete med presidentfrun Olena Zelenskas stiftelse.
– Vi bjuder in 30 personer, troligtvis i slutet av augusti innan skolorna i Ukraina börjar, säger Monica.
Engagemanget förändras
Snart fyra år har gått sedan kriget i Ukraina bröt ut. Hjälpbehovet har ändrats under åren – från mat, hygienartiklar och mediciner i början till terrängbilar, en ambulansbuss och mobil tandläkarklinik.
Med åren har Monica märkt att också engagemanget förändrats.
– Det har ändrat massor, så är det överallt. Kriget har blivit vardag. Trump och Gaza får mer uppmärksamhet och det skrivs inte lika mycket om kriget i Ukraina. Trots att hjälpbehovet fortfarande är stort.
Hon framstår som en outtröttlig urkraft men även Monica känner ibland hopplöshet och tvivel.
– Jo, ibland. Då kan jag inte se på nyheterna.
Hon försöker analysera var hennes drivkraft kommer ifrån och jag frågar henne om det är så att hon, på grund av sitt engagemang, känner mindre hopplöshet än andra som inte agerar.
– Så är det absolut. På något vis ger det mer än det tar. På något sätt känns det ändå som att jag försöker göra något viktigt.
Hemma på Åland lever hon ett gott liv med ett arbete hon trivs med, familj och vänner som älskar henne.
– Men när jag sätter mig vid ratten i en bil som ska doneras till Ukraina – jag ska köra 1 700 kilometer och vet aldrig om bilen håller hela vägen fram – då känner jag att jag lever.
MONICA VON FRENCKELL
Ålder: 55 år, född och uppvuxen i Karis i Raseborg.
Bor: I Mariehamn.
Jobbar: Som projektchef på Viking Line.
Familj: Fyra barn – dottern Mathilda med sambon Pontus och deras barn Stella Grace och Leo, dottern Fanny och hennes partner Jacob, sonen Filip med partnern Ida, och sonen Eric.
Intressen: På sin fritid läser Monica gärna böcker och är på sin stuga i Föglö. Hon är engagerad i Ukrainahjälpen, Smarthorna, Mariehamns Rotaryklubbs ukrainagrupp och stadspolitiken.
