”Monica” har arbetat hela sitt liv. Men pensionen räcker inte för några utsvävningar bortom nödvändigheterna.
– Rent generellt hör jag inte de fattigaste av de fattiga.
Så inleder Monica, vars namn är fingerat, sin historia. Hon är 73 år gammal och får ut 1 600 efter skatt i pension.
– Då tas det 24 procent skatt. Det tycker jag är för mycket. Tio procent vore väl rimligare. Det har talats om lägre beskattade pensioner länge i Finland, skulle inte skatten vara i vägen så skulle livet vara lättare, konstaterar hon.
För även om 1 600 är snäppet ovanför fattigdomsgränsen, så innebär det en tajt budget.
– Man måste hela tiden tänka efter. Man måste kolla priser och kan inte spara pengar. Det går just som just jämnt ut.
Och dyker det upp en oväntad kostnad är det lätt att budgeten ryker.
– Den här månaden skaffade jag glasögon för 800 euro och gick till tandläkaren för 250. Det var det då.
Hur får du det att gå runt?
– Jag förtjänar lite extra på sidan om och kan få några extra hundralappar. Jag har en sambo, men hans pension är mindre än min, jag tror han får runt 1 000 euro.
Och det är han inte ensam om i Monicas bekantskapskrets.
– Jag har en väninna som nyligen blev pensionär och får också drygt 1 000 euro, det är ju ingenting.
Arbetat oavbrutet
Själv har hon arbetat mest hela livet för att skrapa ihop till den 1 600 hon får varje månad, men allt har inte räknats till hennes fördel.
– Enligt det gamla pensionssystemet så började man tjäna pension efter 23 års ålder. Men jag arbetade många år före det. Som 15-åring jobbade jag 11 timmars dagar med bra betalt. Det fanns jobb hur mycket som helst.
Hon utbildade sig inom sjukvården och även fött barn.
– Det fanns ju inte moderskapsledighet att tala om. Man fick ta tjänstledigt utan betalning, så man lämnade bort barnen vid tre månaders ålder.
Hon säger att hon i princip arbetat oavbrutet.
– Jag fick full pensionspott enligt min lön, men jag tror de flesta vanliga jobbare blir förvånade över inkomsten krymper. Jag kunde gå i pension redan vid 58, om jag skulle jobbat till 63 skulle jag fått samma summa. Att få äga sin tid är en lyx. Det glädjer mig varje dag att vara ledig. Visst, jag är lite småfattig, men är ändå fri.
Det är hela min månadsinkomst
Några besparingar från arbetsåren är det just inte tal om, men hon äger sin egen lägenhet.
– Jag betalar 260 i bolagshyra, vilket är väldigt lite, men om taket går sönder så måste jag fixa och betala det.
Och bilen är ett måste för Monica som bor på landsbygden.
– Kollektivtrafiken är dålig, det går mycket bussar dagtid, men nästan ingenting kvällar och helger. Bil är ett måste om man ska ha sin frihet och den slukar pengar. Kollektivtrafiken och tandvården ondgör jag mig över. Tandvården skulle behövas göras något åt. Det är oerhört dyrt och FPA-ersättningen är väldigt liten.
Sen är det de vanliga utgifterna, el och telefon, försäkringar, mat och annat. Det går oftast jämnt ut med inkomster och utgifter. Jag går inte ut och äter, hellre köper jag ett vackert klädesplagg, det handlar hela tiden om att välja.
Månadsinkomsten för en fåtölj
Hon tycker det talas för lite om ekonomi överlag, även vänner emellan.
– Allt som har med pengar och ekonomi är ju skevt världen över.
Hon fiskar upp sin telefon ur fickan och skrattar.
– Den här reklamen såg jag och måste ta en bild av den.
Hon håller upp skärmen och visar en bild av en läderfåtölj som kostar 1 679 euro.
– Det är hela min månadsinkomst, säger hon och fortsätter skratta.
– Vill jag ha en sån fåtölj så kan jag gå till Emmaus eller sitta i mina gamla tills den smulas sönder.
Hon samlar sig och försöker ge perspektiv på sin situation. Hon gestikulerar med de vackra armbanden klirrande runt handleden.
– Jämför jag mig med en stackare i ett flyktingläger är jag en miljardär, men det är lite som att balansera på en slak lina. Händer det något nästa månad som jag inte har råd med, ja då får jag väl ta ett lån eller dö.
OBS. Artiklarna skrevs och publicerades under hösten 2018 och är inte uppdaterade.
