DELA

Att vara egenföretagare och få en sällsynt diagnos kastade Lisa in i fattigdomen. Efter att hon blivit nekad full sjukpension från Pensions–Alandia så tvingas nu Lisas make försörja hela familjen.

 
– Det finns ingen grundtrygghet i samhället. Jag har aldrig trott jag skulle sitta i den här sitsen.

Den sitsen är i en rullstol. Just och just kapabel till att stå och gå, men ständigt plågad av smärtor. Men samtidigt utan sjukersättning.

– Jag får 453 i månaden totalt i olika stöd.

Drygt 50-åriga egenföretagaren Lisa har sedan 19 års ålder plågats av muskelspänningar.

– Jag hade ofta ont, men jag trodde det var normalt.

Men så mitt i allt 2010 fick Lisa flera smärtsamma krampanfall, där hela bröstkorgen, halsen och käkarna krampade ihop och hon åkte in vid flera tillfällen för att utesluta hjärtinfarkt.

– Det kändes precis som det.

Men på ÅHS fick hon ödesdigra nyheter.

– Läkaren där var väldigt barsk och han sa ”du kan inte jobba mer”. Då började jag gråta och sa ”du vet inte vem du säger det här till”. Jag är en arbetsnarkoman, jag jobbar mycket. Jag sa att jag ville veta vad som är fel. Jag ville verkligen ha hjälp att bli bättre och inte bli sjukpensionär.

Ytterligare diagnos

Hon fick remiss till Uppsala 2015 men blev sjukskriven redan 2013 för utmattningsdepression och kronisk smärtsyndrom.

– Jag fick full sjukersättning, säger Lisa som varit mån om att betala in en högre Föpl (pensionsförsäkring reds.anm) som egenföretagare just ifall något skulle hända.

– Det var inga problem, jag fick 1 600 i månaden efter skatt.

Men med en ytterligare diagnos ändrades läget. 2015 fick hon åka till Uppsala på nytt, där man konstaterade att Lisa led av EDS, Ehlers Danlos syndrom. EDS är en genetisk bindvävssjukdom som orsakas av kollagenprotein–defekter.

– Då tog mitt sjukintyg slut på hösten och efter det blev det problem.

 

2598308

Jag ville verkligen ha hjälp att bli bättre och inte bli sjukpensionär

 

Pensions–Alandia, hennes försäkringsbolag, som inte tidigare haft problem med att godkänna ersättning, sade plötsligt nej.

– Jag har sex diagnoser, men det spelar ingen roll hur många intyg Pensions–Alandia får, de skriver ändå att ”inget nytt har inkommit”.

Beslutet har förargat både Lisa och de läkare som skrivit intygen.

– Pensions–Alandia säger ju i princip att de är inkompetenta.

En av hennes läkare var villig att vittna i Högsta försäkringsdomstolen och svära på att Lisa är arbetsoförmögen.

– Det finns en paragraf som säger att en patients läkare har rätt att komma och vittna men det fick jag avslag på för de ansåg att det var irrelevant.

Lisa fick avslag på sin ändringsansökan. Hela överklagandet tog långt över ett år och när det varit upp i Högsta försäkringsdomstolen kan man inte överklaga högre upp.

– Man får börja om från början med samma procedur igen, först överklagan till besvärsnämnden och sen till Högsta försäkringsdomstolen.

Det ödesdigra beslutet

I snart tre års tid har hon levt på existensminimum.

– Hur ska man orka? Jag har hållit på att bråka sedan 2015 och man får bara lov att besvära sig en gång.

Ansökan och läkarintygen ska godkännas av försäkringsbolagets egna läkare. Och det är här det tagit stopp för Lisas försök att få stöd.

– Läkaren visste inte ens vad EDS är.

Om det beslutet har haft förödande konsekvenser för Lisa och hennes familj.

– När Pensions–Alandia inte godkänner full pension så får jag inget FPA-bidrag.

 

2598307

Folk ska inte behöva kämpa så här när de är sjuka

 

Det hon lever på är 243 euro från Pensions–Alandia, 97 i landskapspension, 90 i handikappbidrag och 21 i barnförhöjning. Och det ska täcka, förutom Lisas boende och mat, även läkemedel och sjukhusbesök.

Maken har i tre års tid försörjt hela familjen som inkluderar två tonårsbarn.

– Jag känner mig värdelös. Det känns som man är fånge i sitt eget hem, jag kan inte göra något utan att få straffvärk. Man mår psykiskt dåligt när man varken funkar för familjen, hemmet eller jobbet som är så viktigt för att må bra.

Och i kontakten med försäkringsbolaget har informationen varit knapphändig och avvisande.

– De säger jag kan gå i yrkesprövning, de vet ingenting. De har bara bestämt sig för det här. Min smärtläkare jag har nu är väldigt insatt i EDS och han skriver uttryckligen att jag inte klarar av ens yrkesmässig rehabilitering på grund av svår smärta och stark medicinering.

Hon tycker det är konstigt att de två diagnoserna hon fick i början inte verkar räknas längre.

– Direkt efter att jag fick diagnosen EDS och de fick in det nya läkarintyget med en tredje diagnos blev det bara halvtid trots att mina två tidigare diagnoser stod kvar.

Och den långdragna kampen har satt sina spår även psykiskt.

– Folk ska inte behöva kämpa så här när de är sjuka. Det känns som att man blir jättebestraffad för att man är egenföretagare. Jag har hopp om att kunna jobba igen, men jag inser att det kanske inte händer.

Fotnot: Lisa heter egentligen något annat

 

OBS. Artikeln skrevs och publicerades under hösten 2018 och är inte uppdaterad.