Qandra Henriksson har varit sjukpensionär i sju år, trots att hon bara är 30 år gammal.
– Jag har kämpat för att hitta en väg ut, men det har visat sig att vårt samhälle är motsträvande, säger Henriksson som efterlyser erfarenhetsexperter inom socialväsendet.
Efter år av arbetsoförmåga på grund av psykisk sjukdom, så såg det ut som att lyckan hade vänt för Qandra Henriksson. Hon fick ett extra bidrag för att kunna flytta till Finland och studera konst på folkhögskola.
– Jag började må så bra att jag kände att jag skulle kunna gå i skola 100 procent.
Men i övergången till det finska systemet blev det klart att stödet skulle försvinna och den ekonomiska bufferten med den.
– Alla pratar om förebyggande vård och det här var precis vad det var. Jag sa att man måste hör av sig till Finland för att informera dem om att jag får det här extra stödet.
När vi träffas i mitten av oktober sitter hon i telefon med den finska socialen och åländska kontaktpersoner om vartannat. Hon är trött och uppgiven.
– Jag blir hemlös för andra gången den här månaden. För mig är det ofattbart att de kan förstöra mitt mående så att jag hamnar på sjukhus ett dygn och staten måste betala lika mycket för det som de kunde gett mig i bidrag den här månaden. Det här har varit en sjuårig process som jag tittat på från alla håll, men det här är den äckliga sanningen jag ser.
”Ärlighet tar en längre”
Hon har alltjämt varit öppen med sin situation, sin psykiska ohälsa och striden med systemet.
– Det har bara varit dåligt för mig. Men jag tror på att ärlighet och transparens tar en längre, i alla fall till ett sannare liv. Men det är inte alltid positivt i myndighetssammanhang. Redan som ensamstående mamma går man utanför ramen för systemet, om man till på köpet sedan drabbas av psykisk ohälsa. Det borde finnas bättre resurser.
År 2011 blev hon sjukskriven för bipoläritet.
– Den blev förlängd och förlängd och sedan hände en tråkig sak.
Hon hamnade i en rättsprocess, som offer för misshandel, men förlorade.
– Det blev dyrt. Jag fick hjälp från medmänskliga privata, det läskiga är att vårt rättssystem är uppbyggt så här. Det drabbade mig hårt och jag kom aldrig ut i arbetslivet igen. Eftersom jag inte hade planerat att bli sjukpensionär så tog jag huslån innan så nu står jag med en massa lån som inte beaktas i mina utredningar. Det är en ekonomisk nedåtspiral.
Ärlighet och transparens tar en längre, i alla fall till ett sannare liv
Hon blev sedan sjukpensionär för ett år i taget.
– Det finns ingen säkerhet att det kan fortsätta.
Och diagnosen gör det svårt att komma tillbaka på fötterna.
– Jag blir inte av med det, men jag kan leva med bipoläriteten om omständigheterna är bra.
Men omständigheterna har varit allt annat än bra.
– Det är hemskt att ses som en lat människa för att man inte jobbar på grund av psykisk ohälsa.
Hon konstaterar att stödsystemet på Åland svikit henne flera gånger.
– Vi är så hjärntvättade att tro att det finns ett skyddsnät, men jag har fått se det från insidan och det sitter mycket fel människor på fel platser. Du ska ha tur, det har jag haft två gånger och jag har varit snudd på att återhämta mig. Om man tittar bara på FPA, så är det väldigt strikta mallar. Du ska passa in i många kategorier för att få stöd.
Och det är en process i sig.
– Man måste blottlägga sitt liv. I praktiken finns inga pengar, men på papper tycker de att det borde finnas. Jag är inte berättigad till utkomststöd, men jag har fått bidrag motsvarande hemvårdsstöd.
Kritisk till socialväsendet
Situationen drabbar inte bara henne, utan också hennes barn.
– Det var först när jag fick barn som jag fick stöd. Före det kunde jag vara hemlös. Men vi har ett system som straffar en om man har kompisar som lånar pengar eller låter en bo i deras extra rum. Och hur jag än vrider och vänder på det så hotas det alltid med att jag ska förlora mitt barn.
Hon har även suttit på andra sidan av bidragsprocessen och är kritisk till förfarandet.
– När jag satt i socialväsendet så nekade man flertalet folk att få bidrag, men det förstör också för väsendet i sig för då får de mindre pengar i budgeten.
Och man behöver vara mer flexibel och förstående, konstaterar hon.
– Alla system där människor berörs ska ha erfarenhetsexperter. Ska jag sitta och prata med en myndighetsperson som inte har någon erfarenhet av min situation?
Alla skulle gynnas av medmänsklighet och att stöda varandra
Hon var själv med och tog fram konceptet med erfarenhetsexperter för psykisk ohälsa på Åland.
– Men det behövs inom alla områden. Men Åland är på väg mot att det är färre som ska ta hand om byråkratin. Det finns ingen humanitet, ingen solidaritet.
Själv tror hon mycket på konceptet med medborgarlön.
– Då kanske man får mindre pengar än i bidrag, men det skulle bidra till mer välmående, säger hon och påpekar att det skulle vara en stabil inkomst där man inte behöver redogöra för sitt liv på regelbunden basis och slussas mellan instanser.
– Är man redan i skör sits så undrar man om det verkligen ska gå till så här? Det är väldigt vanligt med självmord på grund av ekonomisk utsatthet. Jag tror alla skulle gynnas av medmänsklighet och att stöda varandra. Jag är så redo för en förändring och jag kommer vara så redo att prata om det här alltid.
OBS. Artikeln skrevs och publicerades under hösten 2018 och är inte uppdaterad.
