Vem betalar egentligen?
Landskapsregeringen har utrett landskapsandelarna. Erik Brunström sade på presskonferensen att ”civiliserade länder har någon form av utjämningssystem”.
Det här kan förstås på olika sätt. Brunström är direktör för kommunförbundet. Lands- och skärgårdskommunerna vill naturligtvis behålla så stora andelar som möjligt.
Brunström har varit kommundirektör i Geta, en kommun som tar emot landskapsandelar som andra betalar. Med andra ord är Brunströms reflektion marinerad i intresset att behålla höga landskapsandelar.
Den som inte noga överväger från vilken position ett påstående kommer förstår inte heller dess konsekvenser. Sådana överväganden är en livslång konst att lära sig och utöva.
Det är också en utmärkt anledning till att hela tiden lära sig mer om samhället som alla lever i, även ensamma vid köksbordet.
Å andra sidan är robusta system för utjämning av fördelningen av pengar något som faktiskt saknas på många platser i världen.
Jag är inte så förtjust i diskussioner om civiliserat och ociviliserat. Men det är svårt för oss att greppa de långsiktiga grogrunder för konflikter som finns där inkomskillnaderna är stora och växande. Vi är uppvuxna i och lever med ett välstånd som också pytsas ut någorlunda över Ålands karta.
Redskapen må vara grovmaskiga. Byråkratin tar ju sin del, och skattesatsen är nordiskt hög. Men Brunströms påstående om civiliserat och ociviliserat går att formulera om till ”länder med någon form av utjämningssystem är oftast också långsiktigt stabilare än de som saknar sådant”.
Många forskare är inte så förtjusta i ekonomin som förklaringsmodell till allt. Det är klart att vad människor tycker och tänker inte bara har med plånboken att göra. Men, igen, det är svårt att blunda för den fråga som finns inbyggd i Brunströms påstående: ska jag betala med de pengar jag gnott ihop för andras välmående? Det är vad det handlar om, efter att detaljerna skalats av.
Att komma hem utsjasad från jobbet och veta att mina pengar försvinner till en annan kommuns socialvård smakar beskt.
Likväl borde frågan vi ställer oss där på hallmattan vara klarare och redigare än ”hur mycket betalar jag för socialfallen i skärgården?”.
