Vad gör jag här?
Jag har alltid undrat varför folk känner att de måste åka så långt bort som möjligt för att hitta sig själva. Oftast får de något lystet i blicken och sticker till länder där kryddorna är starka och svetten rinner längs ryggen utan ansträngning.
Det kan tyckas att det vore lättare och billigare att finna sig själv bakom en grindstolpe i Sund, men vad vet jag.
Se bara på Julia Roberts i filmen Eat Pray Love. Inte hittade hon sig själv i Indien inte, trots att hon steg upp vråltidigt och gjorde yoga och snackade med sin guru om livets mysterier. Nänä, sörrö. Hon fann sig själv under en sjukt snygg brasilianare på Bali som gick runt och utstrålade maskulin relationsfeghet tills de kom på kollisionskurs så att säga.
Då passade det att hitta sig själv nere i strandbrynet liksom.
Det enda vettiga i den där filmen var väl att Julia fick en utsvulten Tuva Novotny att fatta att man SKA äta spaghetti i Italien tills byxorna spricker. För givetvis måste alla som ska hitta sig själva en sväng ner till Medelhavet först, eftersom det finns så många historier om folk som plockar oliver och blir lyckliga på så sätt.
Men vad är egentligen grejen? Är pasta svaret på livets mening? Hur gör man om man är glutenintolerant? (På riktigt, hur gör man?)
Och hur VET man när man hittat sig själv? Är det som i den där pensionsreklamen där det kommer en hårig gammal gubbe och berättar om allt skoj man kommer att göra sen? Att man kommer att smutsa ner sina sprojlans nya skor?
Jösses, det är en nästan lika häpnadsväckande övertygande spådom om framtiden som när medium i spökserier ”känner av” hur ”gammelmormor” som heter nåt i stil med Gullan, Gulliver…
”Maj-Gret?” utropar förhoppningsfulla familjemedlemmar och drar en lättnadens suck över att de blir hemsökta av en VÄNLIG ande.
”Ja… Öööh.. MAJ-GRET ja. Jo, nu hör jag vad hon säger…” svarar mediet, efter en hastig blick på familjefotona i bokhyllan.
Så hur gör man på riktigt? Om man känner att man aldrig orkar fara längre än till en lerig åker i Bartsgårda? Och tänk om man aldrig hittar sig själv i Indien då? Tänk om man får fel turistkarta? Om man springer förbi sig själv och den där gamla pensionssparargubben?
Själv hittade jag mig själv framför vinylspelaren häromdagen. Omringad av en massa dammiga skivor som jag älskat hett men så sakta glömt bort. Man har så mycket att göra hela tiden, inte kan man prioritera att sitta och dumstirra på en skiva medan den snurrar under en nål, drömma sig bort och låtsas att man är oansvarig och student igen.
Att man skramlar ihop inträdespengar eller i värsta fall bryter sig in köksvägen på klubben man vill in på. Att man låter en ynka öl gå laget runt i kompisgänget för att man inte har råd med mera. Och finna sig rosenkindad och totalt starstruck framför svettiga gitarrister på en anspråkslös scen.
Eller kan man?
