Tillbaka till skogen
Havet är sommarens element. Skogen är inte sommarens element. Klär man inte på sig anfaller taggiga snår och blodtörstiga insekter varje millimeter bar hud och klär man på sig får man värmeslag.
Skogen är höstens element.
Då temperaturen faller, då stövlar, långbyxor och jacka kommer ut ur garderoben och då de flesta andra människor flyttar inomhus med maniskt prat om höstmys – då drar jag till skogs med själen fylld av ett enda stort ÄNTLIGEN.
Bäst trivs jag i stora, djupa skogar, ju större och äldre desto bättre.
Jag njuter av höga träd med tjocka stammar och av silvriga, ihåliga träd som ger djuren bo. Jag njuter av träd som fallit med rotvältor som mindre klätterväggar och av träd som befinner sig i kretsloppets sista skede.
Jag njuter av mossmattor och sirliga ormbunkar, av stenar och gömda små vattenhål, av myrstackar och uppskrämda djur. Jag njuter av känslan av att jag kanske, kanske är den allra första som vandrar precis just där.
Trädkronorna silar alla vindar, regn kan man gardera sig mot och man håller sig varm av att kliva över stock och sten. Öppna sinnen, något att sätta eventuell svamp i och kanske en liten kaffetermos är det enda jag och hunden har med.
Då jag bodde i Köpenhamn blev saknaden efter skogen en dag för stor. Några tiotals kilometer norr om huvudstaden ligger en som danskarna glatt marknadsför som landets näst största. Jag fixade mackor och kaffe, drog på mig gummistövlarna och hoppade på bussen norrut.
”Skogen” bestod av välskötta, skyltade och belysta stigar och cykelvägar som gick kors och tvärs genom hela området.
Till slut hittade jag en liten plats som man med mycket god fantasi kunde kalla undangömd men jag hann inte ens hälla upp kaffe innan ett tåg brakade förbi bara några tiotals meter längre bort.
Jag längtade hem. Hem till gammelskogen.
Här hemma längtar jag ibland bort.
Det är när jag upptäcker att ännu en av mina favoritskogar har skövlats.
Den stora granen som böjde sina nedersta grenar som en kjol över trattkantarellerna är borta och det är också hackspettens flera år gamla hemstam. Myrstacken är sönderkörd och mossan som bildar härliga gröna terrasser i det lilla stupet under kärrhålet kommer att försvinna då marken torkar ut i brist på skugga. Största delen av växterna kommer aldrig att kunna trivas i den nya öppna terrängen. Inte djuren heller.
Jag kommer inte att gå där mera – varför kämpa sig genom ett fult kalhygge där tunga maskiner massakrerat alla möjligheter att ta sig fram på ett värdigt sätt?
Gammelskogarna på Åland krymper varje år. Unik natur försvinner. Är det nödvändigt? Är pengarna från avverkningen verkligen så viktiga?
Skogen är höstens element. Om skogen finns kvar.
