Tack för prakten!
Vem är det som har planterat vårstjärnor på stadens gräsmattor?
De finns överallt, nästan. I gräsmattan på andra sidan vår lilla gatstump, hela vägen in mot centrum dyker upp på olika ställen. Och de verkar bli bara fler år efter år.
I går på dagen var det väldigt gott om dem. Och inte bara vårstjärnor. Just nu kommer också svalörten och vitsipporna med full kraft. Det är så grant.
Svalörten, som jag förgäves försöker utrota i rabatten med krokus, hyacinter, rhododendronbuskar, parkaaralior (alis satanskäppar för de är så fulla av taggar) och påskliljor är så himla fin där den växer vild. Samma med vitsipporna. De är för övrigt också nästan omöjliga att bli av med där de inte skall finnas.
När jag i går åkte hem vid lunchtid (saker som jag hade glömt) så började jag fundera på vårstjärnorna. Hade någon köpt ut en säck lökar och sedan gått runt i parker och på gräsmattor och plockat ner dem en och en? Vilket jobb!
Eller hade någon köpt ut en säck lökar och slängt ut en näve på marken och hoppats på att några överlever? Kan det lyckas överhuvudtaget?
Eller hade någon köpt ut en säck lökar och passat på att slänga ut några nävar här och var samtidigt som stan har rustat upp gräsmattorna och lagt ut mera jord?
Jag stannade för den sista förklaringen. Den låter mest rationell. Men någonstans långt inne skulle jag gilla förklaring nummer ett; att någon har smugit sig ut om natten och planterat i smyg och sedan har det bara börjat blomstra.
Och jag vet att förklaring nummer två inte heller är otänkbar. Hemma för länge, länge sen grävde vi en vår upp kanske ett tusental narcisser och påskliljor, som med åren hade bildat på tok för täta bestånd. Vi påtade ner lökarna i bergsskrevor, på en åker som ingen längre odlade, runt damman vid bastun.
Men det blev lökar över och dem bara lämnade vi i en hög på mossan på en liten avsats på berget intill huset. Det måste vara en bra bit över 40 år sen nu och det blommar fortfarande fint på avsatsen. Och på åkern. Och runt dammen. Och på en mängd andra platser.
Vem det än är som har försett oss med vårstjärnorna, så vet att vi, om lyckan är god, kommer att kunna glädjas åt dem ännu om 20 år, 30 år. Ifall vi lever så länge och lökarna inte har dränkts av den stigande havsytan. Lökar vill nämligen gärna ha det litet torrt.
När jag åkte hem i går vid lunchtid så möttes jag av skylten ”strömming” som pekade ner mot Korrvik. Så jag svängde höger trots att jag blinkade vänster.
– Har ni kvar av strömmingen i morgon, ville jag veta.
Killen bakom disken tittade oförstående på mig.
– Då är det ju gårdagens fisk, sade han anklagande.
Så jag köpte dagens fisk, rensade och lade i kylskåpet för att steka den i dag. Man vill ju inte äta gammal fisk.
