Snedsteg i Bryssel
– Skriv att vi betalade den extra hotellnatten ur egen ficka!
Den uppmaningen, eller snarare ordern, kom från Moderat samlings, Centerns och Liberalernas partisekreterare Lillan Holmberg, Cia Numelin och Julia Birney. De tre valde att resa i förväg för att, i motsats till politikerna och undertecknad journalist, få lite tid att bekanta sig också med staden Bryssel.
Då jag under den första kvällens middag plockade fram blocket för att anteckna vad resans värd, Nils Torvalds, sade i sitt välkomsttal spände de tre tjejerna ögonen i mig.
– Jobbar du nu? Här? Vad skriver du om? Var är ribban för nyhetströskeln i kväll?
– Tja, ribban faller väl ungefär då någon i sällskapet får bäras till hotellet, aspackad och efter ett besök till en pedofilklubb, försökte jag.
Jag berättade inte att det har noll nyhetsvärde om vuxna människor under sin fritid tar en eller ett par drinkar som de själva betalar.
Jag trodde att diskussionen var över men då jag smuttade på min egen drink riktades tre kameror mot mig. Klick.
– Skriver du något opassande sätter vi ut bilden på Facebook med en massa text om hur Nyans journalist beter sig i Bryssel, sade de tre partisekreterarna med ett glatt och brett och mycket rart leende.
Partisekreterarna? Fel. Valkyriorna.
Några timmar tidigare hade en av politikerna frågat om jag var med på resan ”off the record”.
Det var jag givetvis inte. Jag var i allra högsta grad ”on the record” och det i varje varv, också de sena. En av grundreglerna för en journalist på en politikerresa är nämligen att försöka gå sist i säng för att inte missa någon viktig diskussion på småtimmarna.
Den här resan hade dessutom ett par ingredienser som kunde bädda för riktigt saftiga debatter. De deltagande partierna var till exempel inte eniga om Vårdöbron. Dessutom var de obundnas polisanmälan mot Moderat samling pinfärsk och konstellationen var en ensam Henrietta Hellström mot en hel drös starka Moderater.
Men den enda bro som diskuterades var tv-serien. Konflikten mellan de två politiska samlingarna nämndes bara en gång och det var då Lennart Isaksson i sitt tacktal konstaterade att han saknade en programpunkt: Ett gemensamt besök med Hellström till Bryssels Museum of broken relations.
Jag såg inga stryptag eller knivhugg, hörde inga elakheter och kände inte lukten av bränd hud. Jag blev bara tröttare och tröttare och det ledde till att jag själv begick resans enda snedsteg.
Tröskeln till toaletten i hotellets lobby var ett 15 centimeter djupt och osynligt stup som jag missade. Kras sade det i foten då senor och ledband tog emot resten av kroppens alltför höga fart.
Det var inte roligt då och det var inte roligt de följande dagarna heller. Torvalds fantastiska assistent Alexandra, som tänkte på precis allt, insåg snart att jag var bromsklossen i minutplanen. Hon skickade mig med ett förtjusande leende i förväg i de oändliga korridorerna, jag blev upphunnen av resten av gruppen då jag linkat ungefär halvvägs men innan alla försvann runt nästa hörn var det alltid någon som snällt kollade att jag hängde med.
Politiker reser med en massa värkmedicin, salvor och vänliga ord i bagaget. Och valkyriorna, ja de var så rara att de till och med blev uppgraderade till partisekreterare igen.
Titte Törnroth-Sarkkinen
