Så lite ålder kvar
Hittade ett kort med vackra gullvivor på på mitt tangentbord häromdagen. (Tangentbordet är det enda stället på mitt skrivbord som är så tomt att ett nytt papper, eller kort i det här fallet, går att få syn på).
Kortet kom från Nyans familjeredaktion. Jag höll upp det och viftade lite med det på försök. Va, jag? Fyller jag så mycket? Vart har alla åren tagit vägen?
Första tanken var: Det här kan ju inte vara sant. Det stämmer inte med den jag är inuti.
En snabb titt i spegeln på toaletten sa något annat: Jo, det är sant.
Egentligen har jag inte funderat alls på födelsedagen. Jag har tänkt att den glider väl förbi obemärkt som när jag fyllde 52 eller 58 eller nåt annat vanligt.
Något kalas blir det inte. Jag bestämde redan för tio år sedan att det fick räcka med 50-årskalaset som blev 100-årskalas när jag och min livskamrat firade ihop.
Så tänkte jag och så blir det. Men ändå var jag tvungen att lägga kortet ifrån mig. Det blev plötsligt så påträngande tydligt att man åldras.
Åldern i sig är inget problem. Det jobbiga är att det är så lite ålder kvar i andra ändan.
Jag som har så mycket kvar att göra, så mycket som väntar på att bli upptäckt, så mycket som har fått stå tillbaka under åren i väntan på den där tiden som man skulle få sedan.
Tänk om man inte får någon tid sedan?
Mitt livs hittills enda åldersnoja inträffade när jag fyllde 23 och studerade journalistik.. Plötsligt ville jag inte bli journalist längre och sökte jobb på bibliotek. Som tur var fick jag inte jobbet och studerade vidare.
När jag fyllde 30 och var småbarnsförälder kände jag inget särskilt. Livet forsade fram och jag hade fullt upp med att försöka hålla mig på banan.
Att fylla 40 var fina pipor. Då var det som att livets ring slöt sig första gången och jag kände stark samhörighet med den som var jag som 14-åring, bara klokare, mera nyanserad och inte lika kategorisk. (Märkligt hur fort i livet man blir den man är sedan även om konturerna mjukas upp och gråtonerna blir fler).
Att fylla 50 var en pärs. Redan på 49-årsdagen måste jag börja vänja mig och upprepade mantrat hela året: Nästa gång fyller jag 50, nästa gång fyller jag 50. Och så gjorde jag det och inget värre hände än att håret blev grått.
Det kan man leva med, i synnerhet nu när nästa milstolpe närmar sig.
Fast det finns ju de som säger att 60 är det nya 40. Hoppas det stämmer.
