Rattmuffen en livboj
Vinter. Ni vet hur det är. Vi duschar när det ännu är mörkt utanför fönstret, vi smörjer oss, vi sprayar, vi kletar på.
Så klär vi oss. Jättesnyggt. Sätter snygga stövlarna på. Speglar oss. Säger som man ska: För varje dag som går blir jag bara bättre och bättre, snyggare och snyggare, sexigare och sexigare.
Så är vi fullriggade som åländska bondeseglationsskutor. Så ska vi segla ut i vintern då.
Segla och segla. Det blir mest silly walking av hög dignitet.
Små små pyttesteg när kroppen är spänd som en stålfjäder hela tiden. Ena tån framför den andra. Lite svikt i knäna. Tårna utåt. Det lär heta pingvingång detta. Och vara det bästa sättet att inte halka och bryta lårbenshalsen. Vaggande, nervöst, trippande – totalt osnyggt – mäter vi upp steg för steg. Blir glada om det finns något litet att hålla i. Lägger handen på bilplåten så snart som möjligt. Låser upp. Suger tag i rattmuffen som vore den en livboj.
Pust! Vi överlevde!
För nu är det en gång så att det är så halt att man varken kan gå eller cykla. Men köra bil går bra. Konstigt nog.
Att ta bilen vinner man flera minuter på om man bor i centrum och jobbar på Nyan. Inte på själva restiden som visat sig vara i medeltal 9 minuter med bil och 11 på cykel. men nog i påklädningstid.
Det är rätt mycket som ska till för säker och halkfri framfart. Man ska både se och synas och hålla värmen. Därför tar det tid med reflexväst, mössa och hjälm och jätte- jättetjockaste vantarna. Det är tårna och fingrarna som tar mest stryk för vintercyklisten – för att inte tala om den där nytvättade, nyfixade, nysprayade frisyren …
En gång för några år sedan var det ett brittiskt par som låg i Västerhamn med sin segelbåt hela vintern.
Hur överlever ni vintern, frågade Inga Heller som sedvanlig frågvis utskickad lokaltidningsreporter.
– Vi går till badhuset och vi går till det fina biblioteket ni har här i Mariehamn, löd svaret.
Och så kom en motfråga – men själv då – hur överlever du själv vintern?
Inga Heller blev ställd. Men ok, hon simmar på Mariebad och hon sitter gärna på biblioteket och läser tidskrifter och dricker maskinkokat caffe latte.
Utöver det har hon en vinterhemlighet. I sängen. I fotändan. Nej, det är inte gobbin.
Det är en fårfäll. En vit lurvig, alltid precis lagom varm ullig sak, som är alldeles ljuvlig att fjöla ner tårna i.
(Finns rätt många likheter med gobbin där för all del).
På fårfäll låg riktigt gamla tanter på ålderdomshemmen förr i tiden.
Så ligger Inga Heller. I väntan på koltrastens första gryningssång.
