Min mamma var båtflykting
Hon var tre år, min mamma, när mina morföräldrar svepte in henne i en yllefilt och ett fårskinn och de tillsammans satte sig i en liten, öppen träbåt för att i skydd av novembermörker och -storm fly från sitt land. Min mormor hade ännu ett barn växande i magen, min morfar hade ännu en gång blivit inkallad till ett krig som ingen visste hur det skulle sluta.
Fem år hade han klarat livhanken vid en front där han upplevt saker han under resten av sitt liv aldrig kunde prata om. ”Hur mycket tur kan en man ha?”, var det enda någon någonsin hörde honom förklara flykten med.
Höga officerer, signalspanare och andra som ansågs för viktiga för att hamna i fiendehänder hade evakuerats i en spektakulär operation några hundra meter från mina morföräldrars hem. Även den evakueringen skedde med båt, men av betydligt större och säkrare slag än den fiskebåt mina morföräldrar hade till sitt förfogande.
Operationen var hemlig men byn liten, och byborna kunde knappast tolka den på annat sätt än att det inte såg särskilt bra ut.
Första natten vände de om, skrämda av lanternorna från kustbevakarnas båt – ute på spaning just för att återbörda flyktingar och desertörer till en krigsrätt som inte visade någon nåd. De inväntade en natt med ännu sämre väder, iskallt novemberregn och en storm som förhoppningsvis skulle hålla kustbevakarna i hamn.
Att den lilla, öppna träbåten kunde kapsejsa var en risk de var beredda att ta.
De kom fram. Till ett land som flödade av ljus och vänliga människor, åtminstone i min mammas minne. För treåringen som bara upplevt mörkläggning och allvar var det en upplevelse så stark att hon ännu idag, 68 år senare, kan beskriva känslan. De kom fram och de blev väl emottagna.
Ingen ifrågasatte deras rätt att vistas i landet och de ställde in sig på en framtid där.
Nu blev det inte så. Det blev fred i hemlandet, och de som flytt (för de var förstås långtifrån de enda) kunde återvända och börja bygga en framtid ur ruinerna. Så småningom blev landet ett av de rikaste i världen, ett land där ingen som inte själv väljer det behöver sova utomhus eller gå hungrig.
I landet bor ett folk som alltid sökt sig ut för att få det bättre, till grannländer eller till länder på andra sidan jorden. En del har återvänt och tagit med sig kunskap och erfarenheter, andra har rotat sig på annat håll. För det här folket har det gemensamma med alla andra människor i världen att de gärna vill få det bättre och kunna erbjuda sina barn något bättre när tiderna är dåliga.
Det är inte mer än 68 år sedan människor flydde i små båtar i novemberstorm från landet där det nu alltmer verkar ifrågasättas om andra ska få erbjuda sina barn något bättre just där. Alla vet att ingen själv kan bestämma var man föds, men alla borde vara beredda att ge andra samma rättigheter att förbättra sitt liv som man själv tycker att man har.
