Kulturens kraft och motkraft
Det är lätt att vara kulturintresserad när det finns mycket att se och lyssna på, och det gör det på Åland, åtminstone när jag vikarierar som kulturredaktör. Konst och musik och litteratur och allt det där betalar sig i reda pengar inte särskilt bra, däremot kanske desto mer i längden.
Därför blir det glädje i hjärta och hjärna när någon ger sig på det. Så långt inget nytt.
Den där kraften som får någon att skriva en bok eller göra konst eller spela musik är ju ingen universalolja. Varje kulturutövare har antagligen sina egna (bra och dåliga) skäl till varför man håller på med något. För att det ska bli begripligt för andra vad man sysslar med har mycket av konst och sådant däremot en gemensam nämnare: det vänder sig till erfarenheter och situationer som har att göra med samhället, eller människors liv tillsammans.
Konstnärer sysslar ofta med att visa vad en erfarenhet kan vara – ett liv eller ett motiv kan också förstås så här, säger konstnären, och skriver eller gör bilder eller så. Det där kan kanske kallas för kraft – att konstnärerna sätter sig över och under det givna och visar på en annan erfarenhet. Men det finns också en motkraft, som också är kultur.
Den kommer när någon räddhågset viker tillbaka från något, för ”så gör man inte”. Den syns också när man ser att de flesta människors liv av någon anledning ser väldigt lika ut. Någonting måste det vara som gör att allt inte är annorlunda, brukar filosoferna tänka. En del har svarat att det är kulturen som gör att människor gör vissa saker och inte andra.
Det kan vara tabu att göra något eller att vara något, i extremfallen, men det kan också vara så att hur man ska bete sig och se ut och tänka liksom läcker in i alla huvuden utan att det faktiskt märks. Poängen är inte att det är bra med annorlunda för sakens skull, utan att det sällan blir annorlunda, oavsett vad man tycker om det.
De här föreställningarna vi har, som styr våra liv på olika sätt, kallar vi ofta för vår kultur. Lika ofta är det faktiskt ur dessa föreställningar som konstnärer och så vidare hämtar sitt material, eller åtminstone dit de riktar tanken de har med verk och värk. Det verkar som om konst lever över och under och av den där kulturen man satt ned så mycket kraft på att reflektera över.
Kulturen slår tillbaka genom att tillhandahålla det som konstnären reagerar på och gör annorlunda, och på så sätt fortsätta vara samhällets centrum och vanlighet. Den slår tillbaka genom att över huvud taget kalla det reflekterande och frågande för konst och göra det till någon särskild slags verksamhet som bara några sysslar med.
Den får inte störas för mycket, den ordinarie verksamheten.
