Holländsk höst och Sinterklaas
I höst har jag för studier varit bosatt i Utrecht, en stad ungefär 20 minuter söder om Amsterdam. Trots att Nederländerna bara är någon timmes flygresa från Finland finns det mycket som är annorlunda. Landet är lågt – folket långt.
I mina kontakter med holländarna utmärkte de sig snabbt som rätt prestigelösa. De tycks inte vara så bekymrade över hur de framstår. Inte minst märks detta i deras matkultur, eller snarare brist på sådan.
I Norden, kanske framför allt i Sverige, har mat utvecklats till att bli en statusmarkör. Dels handlar det om att hänga med i nya och spännande mattrender, dels om att äta medvetet och hälsosamt. Det är inte helt utan skam som man slår sig ner i universitetets lunchrum med en fryspizza eller någon annan form av skräpmat.
Holländarna har en betydligt mer funktionell syn på sin kost: de äter för att få energi, eller åtminstone för hålla sig vid liv. Jag kunde inte tro mina ögon när jag i korridorerna på Hogeschool Utrecht möttes av unga, smala, trendiga och snygga människor som bar på papptallrikar med varsin hotdog. Ingenting på, bara en grå korv i bröd.
Andra hade luftiga fabriksfrallor på sina papptallrikar. Möjligtvis med en liten portionsförpackning nutella eller smör vid sidan av.
Måhända att vår prestigejakt för något gott med sig. Vi tvingas att smaka (och låtsas gilla) nya matkulturer och vi äter nyttigare. Inte nödvändigtvis för att vi själva vill det, men för att undvika omgivningens dömande blickar.
Men samtidigt är det skönt att, som i Nederländerna, inte behöva se lunchlådan som något som definierar en som samhällsvarelse.
En annan avvikelse värd att notera är holländarnas dubbla julfirande. Liksom vi firar de jul i slutet av december, men redan den 5 december hemsöks holländarna av Sinterklaas – en man med stort vitt skägg, iförd röd kappa – som delar ut presenter till barnen. Men där slutar också likheterna.
Sinterklaas anländer med båt från Spanien och väl framme stiger han upp på en vit häst och rider landet runt. De barn som varit stygga stoppar han i sin säck. Jag fick aldrig något svar på vad han gör med dem.
Nederländernas tid som kolonialmakt har satt sina spår. Med sig från Spanien har Sinterklaas dessutom sex till åtta svarta små slavar. Jag har inte lyckats hitta något mer precist antal: de tycks helt enkelt vara sex till åtta stycken. Zwarte Piet kallas de, och det hör till att barn och ungdomar målar sig svarta i ansiktet med stora röda läppar.
Plötsligt känns vår egen moderna tomte något fantasilös och utslätad. Men olikheter förnöjer. Skönt därför att Europeiska kommissionen inte ännu kommit med något bindande direktiv om julgubben.
