DELA

Hjälp på traven

De brukar dyka upp med jämna mellanrum. Senast hände det i veckan. Jag tänker på artiklarna där forskare och krönikörer utnämnt stallet till den perfekta miljön tjejer att lära sig att ta plats och bli framtidens superchefer.

Som en inbiten hästtjej är det lätt att hålla med. Inget annat djur har lärt mig så mycket om ledarskap som hästen.

Det enda som krävs är att du vågar stanna upp och lyssna i dagens hetsiga tempo och tar dig tid att lyssna på vad de har att säga.

Egentligen är det inte så konstig. Inbitna hästtjejer har inget emot tidiga morgnar där samma rutiner upprepas och ger trygghet för både den som står högst och lägst i rang. Med sina flera hundra kilo tunga kroppar, snabba ben och bytesdjursinstinkter lär hästarna dig fort att du behöver vara minst två steg före.

Du lär dig också när du kan kräva mera och när du ska måste ge den andra tid. Du lär dig att ta det lugnt då andra runt omkring. Skit under naglarna och att göra grovjobb är inte heller ett större problem. Att gnälla på att det finns arbetsuppgifter kvar att göra skulle nog väldigt få göra.

Som belöning för slitet räcker ofta ett huvud på axeln eller en varm mulen mot handen då dagens slit är slutfört.

Tyvärr finns de många som utnyttjar den här passionen.

Nyligen publicerade Götalands gatutidning Faktum en granskning om gratis hästkraft. Det vill säga unga tjejer som sliter på hästgårdar för en låg lön som ofta betalas svart och långa arbetsdagar. Tidningen har talat med tiotals tjejer och killar inom hästbraschen som jobbat på små privatstall till stora proffsanläggningar. Alla vittnar om samma sak.

Det mest graverande är kanske ändå bristen på säkerhetstänk. Säkerheten i stallet utgår i från de värdefulla hästarna. Då man läser granskningen framträder en bild där få arbetsgivare verkar beakta den självklara risken att någonting händer då man jobbar med djur som väger ett halvt ton.

När olyckan är fram lyser arbetsgivaren ofta med sin frånvaro. Då kan man bara hoppas på att hästtjejen eller hennes föräldrar tecknat en försäkring som täcker kostnaderna för vården.

Jag skriver hästtjejerna eftersom det oftast handlar om just unga tjejer. De går med på det mesta eftersom kampen om att få stanna kvar och jobba med sin passion. Vissa lockas också av tanken att någon gång få jobba på de bästa stallen i landet eller Europa.

Vart försvann all pondus och chefspotential då det gäller att kräva normala rättigheter för anställda?

Undrar hur det hade sett ut om flera killar höll på med ridning?

Kanske vi skulle ha haft ännu flera manliga chefer?