DELA

God Jul, kloakråtta!

Som ung reste jag mycket och inte alltid helt tryggt.
På en resa läste jag en artikel om ett tiotal unga amerikanskor i fängelser i utvecklingsländer. Reportern hade ödslat massvis med både tid och mutpengar på att få träffa dem.
Alla som intervjuades påstod att de hamnat oskyldigt i fängelse för att någon placerat narkotika i deras bagage. Alla beskrev sin vardag som ett helvete på jorden med diverse kräk, sjukdomar, vidrig föda och noll personlig hygien. Alla hade fått långa domar och i samtliga fall hade utrikesdepartementet i USA vägrat bistå med hjälp.
Jag visste i ungdomen kanske inte vad jag ville med livet men då jag hade läst artikeln visste jag vad jag inte ville: Ingen, absolut ingen, skulle någonsin få förpassa mig till råttorna i ett fängelse i tredje världen.
Jag blev väskkramare.

Vi tillbringade julen på Zanzibar tillsammans med släktingar. På resan dit blev äldsta barnet i sällskapet bestulen på sin kamera och hennes far började därför semestern med ett besök hos den lokala polisen för att skaffa ett intyg för försäkringen.
Han kom tillbaka något skakad. Ett tjugotal ungdomar hade legat på mage på polisstationens golv medan batongerna trummade på deras ryggar. Det handlade om misstänkta narkotikabrott.
Jag kramade min väska extra hårt.

Under den strandsemester som följde bleknade minnet av incidenten. Tillvaron fylldes i stället av vit sand, turkosblått hav och små glada barn som ropade ”Jambo”. I det här paradiset kunde det inte finnas något som kunde förpassa en till en fängelsehåla.
Trodde jag.

Min man hittade paketet uppe på den stora garderoben i vår bungalow. Det var ett prydligt paket av aluminiumfolie. Det gick inte att ta miste på innehållet.
Det som följde måste vara världens i särklass snabbaste pekreaktion. På bråkdelen av en sekund hade min arm intagit en 90 graders vinkel från kroppen med fingret riktat mot toaletten.
Att lämna fyndet till hotellets reception var otänkbart, det kunde innebära både förhör och misstankar. Att den lokala polisen inte var lika trygg och trevlig som vår åländska visste vi ju redan.
Att lägga tillbaka paketet var lika otänkbart. Det kunde hittas innan vi hade lämnat landet och vi kunde få skulden. Jag kände batongerna trumma på ryggen.
Alltså var toaletten det enda alternativet och så blev det.
Och medan joint efter joint försvann ner i Zanzibars kloaksystem såg jag framför mig hur de hittades av en råtta som var nyfiken på nya smakupplevelser på julbordet. En råtta som knäpp och uppspelt skulle ta sig längs rören till en oskyldigt dömd fånge och bjuda på en julshow a la Baloo i cellen. God Jul, kloakråtta!

Och sen? Ja, sen kramade jag väskan tills vi kom hem igen.

Titte Törnroth-Sarkkinen