Försenat tack till IFK Mariehamn
I min familj på fem personer är jag det svarta fåret. Inte bara är jag den enda vegetarianen, jag är dessutom den som inte ens behöver låtsas obrydd när Finland förlorar i ishockey, fotboll eller annan valfri sport.
Tvärtom, mitt ointresse är alldeles genuint.
Inte så att resten av min familj är nationalister, men sportälskare är de, till den milda grad att Premier League-matcherna var det som gav veckan rytm under min uppväxt. Själv satt jag ofta med i soffan, men med näsan begravd i något mer intellektuellt, typ Kalle Anka eller Tvillingböcker.
Veikkausliiga följdes inte lika noga i mitt hem, men tillräckligt för att lagnamnen skulle etsa sig fast i mitt medvetande. Vilket jag fick nytta av en sen kväll i Italien 2009.
Jag och min dåvarande partner hade tillbringat ett halvår i Toscana, som volontärer på en gammal villa där vi städade hotellrum och vårdade olivträd. Hemresan bestämde vi oss för att göra med tåg, via Frankrike och Tyskland.
Vi köpte det billigaste passet interrail-biljetter, och hade således ett väldigt begränsat antal dagar på oss att nå färjterminalen i Stockholm. Varje tåg måste klaffa.
Det gick fel direkt.
Från Milano gick det endast snabbtåg över franska gränsen, och till dem krävdes platsbiljetter, och de var slutsålda. Vi hade varken laptops eller smarttelefoner, och de italienska biljettautomaterna på tågstationen gav ingen information om franska lokaltåg. Valet stod mellan att betala 150 euro för en förstaklassbiljett, eller hoppa på ett lokaltåg i rätt riktning, och hoppas på att väl framme hitta ett sätt att ta sig över gränsen.
Vi tog tåget.
Dess slutstation var bergsstaden Bardonechia, och vi kom fram lite före midnatt. Det var mörkt, och de få passagerare som funnits på tåget skuttade snabbt i väg. Vi kände oss inte vidare trygga.
Plötsligt frågade en vänlig röst om vi hade tappat bort oss. Den tillhörde en italiensk engelskalärare, som pendlat hem från arbetet i Milano.
Vi förklarade vår situation, och på fem minuter hade han kollat upp att det gick en buss över gränsen följande morgon, att vi kunde få sova på stationsgolvet och att poliserna skulle kolla läget med jämna mellanrum. Han köpte oss varsin espresso som sängfösare och berättade att han hade en kompis från Tammerfors.
– Han introducerade mig för Veikkausliiga, jag brukar spela på det. Känner ni till IFK Mariehamn? Jag vann 200 euro tack vare dem i dag, därför bjuder jag på kaffe!
Stationsgolvet var inte särskilt bekvämt, men natten gick bra. Och jag känner än i dag att jag nog är skyldig IFK ett försenat tack.
