En heroisk väg mot jobbet
Ibland nyper det kring hjärtat av obegriplig ömhet.
Som i morse när jag cyklade till jobbet.
Först mötte jag en ung kille som inte hittat sina vantar i hastigheten. Hans knogar och fingrar höll stelt om cykelstyret, och jag visste precis hur det känns när fingrarna blir så stela att man inte kan räta ut dem, och när det sticker och bränner, men om man försöker värma ena handen och bara hålla styret med den andra så blir det ännu värre.
När man kommer in i värmen igen tar det länge innan fingrarna känns som fingrar, och inte som något som dött och håller på att tina upp.
Sen cyklade jag förbi en dam. En kvinna. Vad ska man kalla en sådan, av obestämbar ålder mellan 30 och 50, med förnuftiga kläder och målmedvetna steg?
Hon hade tjocka utebyxor, en stickad mössa neddragen över öronen och en rejäl jacka. Hon gick lite vaggande, som man gör när man har många lager tjocka kläder på sig och låren på de tjocka utbebyxorna gnider mot varann med ett svischande ljud.
Då tänkte jag på hur hennes kropp fanns innanför alla lagren, värmen på ryggen när man gått ett tag, hur man kan både frysa och vara svettig samtidigt. På hur man känner sig kropp som en främmande kontinent när man är så påklädd att man inte kommer åt att klia där det kliar utan att klä av sig några kilo.
När vi som bor här går till jobbet i januari är vi som små skepp som stakar sig fram genom mörker, kyla, vind och snö. Vi är som målmedvetna skalbaggar som inte lyfter blicken mot vinden utan bara stretar på dit vi vet att vi är på väg.
Oss själva har vi stoppat undan noga, under lager av värmande material, och bara innerst, underst finns de mjuka, varma hudvecken på buken, det släta bakom knäna, dofterna, de tunna ljusa fjunen.
Det tänkte jag på i morse, hur ömtåliga och sårbara och modiga och målmedvetna vi är som orkar klä på oss varma kläder och gå till jobbet vareviga morgon. Hur kvinnan framför mig stretade på med sina tjocka utebyxor, och hur hon kanske dessutom hade stickiga strumpbyxor på sig, som skulle klia hela dagen.
Det finns en mening jag önskar att jag skrivit, men i stället är det Paul Auster som gjort det: I am in the world. The world is in my head. (ung. Jag är i världen. Världen är i mitt huvud.) Så snyggt. Så sant.
