Det finns hopp om nästa generations män
Vi diskuterar ofta jämställdhet här på redaktionen. Har vi för få kvinnor i tidningen? Har vi rätt perspektiv på nyhetsflödet? Skriver vi så att vi tilltalar båda könen?
Det är intressanta och viktiga frågor att prata om. Vårt samhälle är långt från jämställt, och genom vårt agerande sätter vi exempel för kommande generationer. Jag försöker att vara en förebild för min dotter, Signe 3 år, genom att vara en modern man som hjälper till hemma och bryr mig så mycket jag kan.
Jag lyckas förstås långt ifrån hela tiden, så som det är för de allra flesta av oss föräldrar. Men jag försöker, och förlitar mig till tesen om att det är tanken som räknas samtidigt som jag försöker bättra mig med tvätt och städning.
Men så kommer det tillfällen då all kastas omkull. Som i helgen som gick. Vi åkte till våra goda vänner (jag har givit dem andra namn än deras riktiga för att skydda dem från dessa skriverier) Carola och Jens, deras dotter Elin fyllde nio och skulle förstås grattas på bästa sätt.
Signe, 3, såg dock mest fram mot att leka med deras son, Isak, 5, som hon betecknar som sin bästa vän (det brukar den som hon leker med för tillfället vara, i går var i omgångar jag, Linda-Marie och farmor hennes bästa vän).
Till en början såg lekandet ur precis så som könskonventionen säger att den ska göra. Signe hittade en hästdocka som hon kramade kärleksfullt, medan Isak klättrade runt huset i sann Spindelmannen-anda. Än var han på ryggstödet bakom nackarna på de vuxna, för att nästa sekund plötsligt sitta högst upp i dörröppningen med fötterna tryckta mot var sin karm.
Signe var således ”flickig”, Isak ”pojkig”. När sedan någon av oss vuxna tyckte att Signe borde ge Isak en puss (varför hittar vi vuxna alltid på sånt?) förstärktes bilden ytterligare. Signe sken upp som en sol, Isak fick något härjat i blicken.
– NEJ! jag vill inga ha nån puss! gastade han och hoppade från soffan.
Signe älgade förstås efter, hon såg det som jakt och lek. Isak flydde vidare.
Lite senare hade de lugnat ned sig och jag fick en chans att fråga Isak varför han inte ville ha någon puss. Han förklarade att det var äckligt och att han verkligen inte ville.
– Men, sa jag, tänk om Signe vill bli din flickvän? (På nytt: varför?)
Det var då konventionen föll, verkligheten blev omkullkastad och hoppet om framtidens män fick nytt hopp.
Isak, 5, svarade:
– Men jag har ju redan en flickvän!
