DELA

Dagarna i våra liv

06.48 slår klockradion på. Då har han bredvid mig redan varit vaken ett tag.
Jag ligger i fosterställning under två täcken och tänker; bara tio minuter till, bara lite.
06.55 går dottern upp, och badrummet blir upptaget.
Lite respit.

07.05 är hon klar och det finns ingen återvändå. Jag fryser. Tandkrämen kladdar. Rynk-åkrarna under mina ögon ser ut vara transplanterade från en tjugo år äldre person.
Än en gång väljer jag de varma och bekväma kläderna, inte de snygga och ärtiga (okej, OKEJ, det finns inte så många!).

07.15 säger jag till på skarpen åt sonen. Han morrar till svar.
07.35 sitter vi, alldeles vänskapligt, och tiger runt frukostbordet. Fnissar lite åt att dotterns pojkvän fått fel namn i mammas tidning. Ute är det svart.
När jag låser upp cykeln börjar det regna. I nerförsbacken mot begravningsplatsen finns en kall fläck där snö och is ligger kvar, alltid.

08.26 har jag gått igenom dagens arbetslista första gången. Ute fortsatt svart. Ingen annan på redaktionen, eftersom Karin på kulturen är ledig. Annars brukar det vara hon och jag.
Vi ska fråga folk om förtroendet för landskapsregeringen, och jag vet redan att många inte riktigt har koll på skillnaden mellan lagting och regering.

10.15 tittar jag ut, och ser grannhuset. Det kompakta svarta har lättat lite, och ersatts av en mårrig gråhet och drivande regn. Jag tänker på blötan som min cykelsadel ska suga in och släppa ut när jag sätter mig på den i eftermiddag.

10.48 kurrar magen förväntansfullt. Det finns lite av gårdagens middag i en burk i kylskåpet, för idag kom jag ihåg den. Majssoppa.
Just i den stunden, när jag instruerat Heidi och Annica som ska ut och göra pejling, när jag sitter och funderar på de rätta orden för att uttrycka min morgon-ångest, när det kommer en vindil som kastar regnet mot mitt fönster och vi konstaterar att det är en ambulans som kör förbi, inte ett annat utryckningsfordon – just då känner jag att det är lite mysigt att sitta på jobb en torsdag i januari, att vara lite sömnig, lite hungrig och lite otålig för att nån säkerhetspolitisk expert inte berättar vilka ålands-öar Ryssland skulle annektera.

Vardagen är över oss. Oxveckorna är här, och det är riktigt bra.
Nu ska det arbetas. Nu ska chokladen ur systemet.
Nu ska det här jävla mörkret besegras, och dag för dag pressas bakåt mot ljuvliga juni.

Kl 11.16 är det kanske så ljust det blir idag. När jag lutar mig bakåt och neråt ser jag genom mitt fönster en bit av den grå himlen, men i grannhuset lyser en julstjärna. Snart är det lunchpaus
Snart är det vår.

Nina Fellman