Ska vi fortsätta som förr?
Min debattartikel om cannabis och Portugal har föranlett en del debatt och det är ju avsikten med debattartiklar.
Anders Gustavsson replikerar under rubriken ”Felaktigheter om cannabis” att narkotikan inte är ”legaliserad” utan ”avkriminaliserad” i Portugal. AG har helt rätt, men för en lekman, så känns skillnaden i innebörd inte så stor. I Portugal är förövrigt även flera andra droger avkriminaliserade. Det gäller innehav ”för eget bruk” på mellan 1 och 25 gram beroende på drog.
I en radiointervju ansåg minister Wille Valve att jag inte hade några argument att komma med utan att det var ett populistiskt utspel. Verkar vara ett moderord när man framför en tanke eller frågeställning, som inte passar in i etablissemanget.
Faktum är att dödligheten av narkotika är 23 gånger större i Sverige än i Portugal. Då Portugal införde den nya narkotikapolitiken år 2001 minskade drogrelaterade dödsfall med 85 procent och hiv-fallen minskade med 95 procent. Detta är kanske fakta, som ansvarige minister Valve borde fundera på? Jag har inte siffror på exempelvis Hepatit C men det är rimligt att även andra sjukdomar har minskat.
AG skriver: ”Det är svårt att säga vilken eller vilka åtgärder som haft störst effekt, men det är ostridigt att drogrelaterade dödsfall och fall av hiv har minskat.” Då där är vi alltså överens.
Sverige har haft en vision om ett narkotikafritt samhälle alltsedan Thorbjörn Fälldins tid på och en grundbult har varit att också innehav och användning av narkotika skall vara straffbart. För en lekman är den största skillnaden mot Portugals narkotikapolitik just att användning och innehav är ”avkriminaliserat” i Portugal. Men som AG påpekar ”den nya drogpolicyn innehöll även andra komponenter, främst förebyggande åtgärder som rehabilitering, sprutbytesprogram, metadonprogram och informationskampanjer”.
AG skriver att personer med små kvantiteter inte lagföres utan drogerna konfiskeras och en ”kommission” tar hand om personen och ”kan sedan utdöma kännbara påföljder”.
I fredags när jag gick på strandpromenaden i Estoril på väg till boulen råkade jag möta två patrullerande konstaplar och beslöt mig för stanna och prata lite. Den engelsktalande polisen hade 35 års erfarenhet. Han förklarade att man ibland tar in personer med små innehav för att skriva ett papper och kräva ett besök till en läkare, som förklarar hur farlig drogen är som personen använder. Pappret blir sedan liggande. Något annat händer normalt inte. Men via dessa personer kan man ofta få information om vem som säljer drogerna.
Han sade även att problemen på gatorna är mindre än före reformen. Personer har lättare att komma in för vård. Sjukhusen har mindre problem. De som kommer dit akut har oftast köpt de nya drogerna (så kallade RC-droger, Research-Chemicals) via internet. Samhället har mindre kostnader då inte alla innehav av narkotika skall hantera av domstolen utan poliserna kan koncentrera sig på försäljning, import och andra former av brott.
Ett viktigt syfte i narkotikapolitiken borde väl vara att minska de negativa skadeverkningarna? Om man i ett ”avkriminaliserat land” har en drogrelaterad dödlighet, som är 1/23 jämfört med ett land, som har kriminaliseringen av allt innehav, som sin ledstjärna, så borde vi kanske åtminstone våga fråga oss vilket förebild vi skall ha på Åland?
Vi måste våga ställa frågorna: Skall vi legalisera cannabis? Skall vi avkriminalisera cannabis? För hur många gram i så fall? Eller skall vi fortsätta precis som förr?
Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati
