Det dysfunktionella producentansvaret utökas
Från och med 1 februari gäller nya rutiner för elektronikskrot från hushåll meddelar landskapsregeringen. Nu ska hushållen gratis få lämna elektronikskrot max 25 cm stort till de stora livsmedelsbutikerna över 1000 kvm. Det låter ju praktiskt för dem besöker man ofta. Men, hur ska detta verkligen fungera och skötas? Trots att lagen gällt i 3 veckor märks ännu inga åtgärder och ingen information. Man får väl ta med sig något och prova att lämna det i butiken.
Kommer det att fungera i praktiken som det är tänkt och som det står i lagen? Knappast. Varför skulle detta fungera då majoriteten av producentansvaret inte heller fungerar enligt lag? Det heter i lagen att man ska få lämna förpackningsavfallet gratis till producenterna. Fungerar det? Svar – nej. Eller nja, någonstans kan man alltid lämna avfallet men knappast gratis.
Idag betalar producenterna en blygsam avgift till Proans för sitt producentansvar. Dessa pengar räcker inte långt i praktiken. Eftersom Proans inte befattar sig med materialet och behöver betala faktiska kostnader så finns heller inget motiv för dem att effektivera verksamheten eller sträva till minskade avfallsmängder. I själva verket är det du och jag som huvudsakligen betalar för detta, ofta mångdubbelt.
Först betalar vi den del som ingår i varans pris (och som tillfaller producentansvarsorganisationen i riket). Sedan betalar vi antingen en avgift för avfallshanteringen eller också via skatten, eller både och, trots att lagen säger att det ska vara gratis att lämna förpackningsavfall med producentansvar. Kommunerna, inkl MISE, samlar in materialet, transporterar det och får i sin tur också betala för att bli av med det. Allt detta med Landskapsregeringens goda minne. Vi ska också minnas att en mycket stor del av det vi kallar brännbart restavfall i själva verket också är förpackningsavfall med producentansvar, bl.a. alla pappers- och plastkassar vi bär hem varorna i. Det brännbara får vi alltid betala för.
Enligt landskapsförordning om förpackningar och förpackningsavfall ska det finnas 1 – 8 utpekade insamlingsställen utspridda på hela Åland dit förpackningsavfall kan föras och avlämnas kostnadsfritt – även för kommuner. Hos landskapsregeringen finns registeruppgifter om 6 ställen, vilka samtliga troligen är inaktuella. Jag tror till exempel inte att Hugos butik i Hammarland har beredskap att ta emot ett lastflak plastförpackningar, trots att det hos landskapet är registrerat som en officiell insamlingspunkt. Det finns faktiskt ingen mottagning överhuvudtaget hos Hugos, eller ens i närheten. Faktum är att det mig veterligen inte finns ett enda ställe på Åland i producentansvarsorganisationens regi som mottar material från privatpersoner eller kommuner, eller också missar Proans grovt med sin informationsplikt.
Åter till elektronikskrotet. Vad innebär de nya rutinerna? Samma som ovan? Troligen, eller kan kommunerna nu sluta att ta emot detta avfall och strikt hänvisa kommuninvånarna till producenter och distributörer, enligt vad som står i lagen? Förmodligen ändras inget eftersom det i renhållningslagen också står att kommunen har ansvar att ta emot och hantera avfall från hushållen. Det blir nog samma som med förpackningarna, att kommunerna får fortsätta att ta hand om det och stå för notan. Skall de vara så?
Mikael Stjärnfelt (Lib)
